Kan honungsbin och vilda bin dela på maten?
Honungsbin och vilda bin är båda avgörande för pollineringen av våra grödor och vilda växter. Men kan det bli för många honungsbin på ett ställe? Ny forskning från Skåne visar att stora bigårdar kan påverka vilda bin i närliggande marker, men också att rätt planering kan minska risken för konflikt.
Många honungsbishällen koncentrerat på en plats kan ge upphov till födokonkurrens. Men så länge det finns ett överflöd av dragväxter är det dock inget problem. På bilden syns rödklöver till fröodling där behovet av pollinering är stort.
En kamp om blommorna
Bina är naturens oumbärliga pollinatörer. De förser oss med frukt, bär och grönsaker och håller våra ekosystem i balans. Men olika biarter har olika livsstil. Honungsbin (Apis mellifera) lever i stora samhällen med upp till 60 000 individer, medan de flesta solitärbin lever ensamma. Ett enda honungsbisamhälle kan samla in över 100 kilo nektar och 30 kilo pollen på en säsong, en resursmängd som i värsta fall kan lämna mindre åt andra pollinatörer.
Sverige har omkring 300 vilda biarter, varav en tredjedel är rödlistade. De minskar främst för att blomrika marker har försvunnit i takt med att jordbruket blivit mer storskaligt och landskapet mer enformigt. När maten tryter blir konkurrensen hårdare.
Stenhumla samlar pollen och nektar på honungsfacelia. Genom anläggning av blommande fältkanter gynnas vilda bin och humlor genom ökad tillgång på föda.
Ny studie i Skåne – Hur påverkar honungsbin sina vilda släktingar?
För att ta reda på om honungsbin konkurrerar med vilda bin om födan genomförde forskare från Lunds universitet ett fältexperiment i Skåne på uppdrag av Jordbruksverket 2022. Studien undersökte om tätheten av honungsbin påverkar hur vilda bin födosöker.
Forskarna placerade stora bigårdar i naturbetesmarker där honungsbin tidigare varit få. Runt varje bigård sattes kolonier ut av mörka jordhumlor (Bombus terrestris) och bihotell med rödmurarbin (Osmia bicornis) på olika avstånd, mindre än 100 meter, cirka 500 meter, 1 000 meter och upp till 2 kilometer bort.
Under två inventeringsperioder, en tidig (vecka 20–24) och en sen (vecka 25–28), studerades hur bina samlade pollen, hur många som fanns i området och vilka växter de besökte.
Resultaten
- Tätheten av honungsbin minskade tydligt ju längre bort från bigårdarna man kom. Det visar att påverkan främst sker nära kuporna.
- Honungsbin var flest i områden med lite raps i landskapet, alltså där de i högre grad måste söka föda på naturliga blomresurser.
- Både honungsbin och humlor besökte många växtarter, men raps dominerade i början av sommaren. Senare söktes båda mer på växter som klöver (Trifolium), vedlar (Astragalus) och rosor (Rosa) i naturliga habitat.
- Nischöverlappet, alltså hur lika deras födoval var, var störst under rapsblomningen men mindre senare på säsongen.
Tolkningen
Under den tidiga säsongen delar honungsbin och humlor på den rikliga rapsen utan att det leder till märkbar konkurrens. Rapsen gav ett överflöd av föda. Efter rapsblomningen divergerar deras födosök, vilket minskar konkurrensen så länge det finns gott om blommande växter i naturen.
Forskarna drar slutsatsen att stora bigårdar ökar tätheten av honungsbin i närliggande marker, vilket potentiellt kan påverka vilda bin. Men effekterna beror på hur mycket naturlig blomrik mark som finns i området. Därför är landskapets sammansättning avgörande.
Hur kan biodlare bidra till balansen?
Biodling är en viktig del av svenskt jordbruk men biodlare kan också spela en nyckelroll i att skydda vilda bin. Jordbruksverket ger flera rekommendationer:
- Placera kupor klokt helst mer än 800 meter från naturreservat och skyddade områden.
- Anpassa antalet samhällen efter hur mycket mat som finns i området.
- Plantera blommande växter som ger föda även efter rapsens blomning. Ett välplanerat landskap med god tillgång på blommor gynnar både biodling och biologisk mångfald.
- Håll bina friska – sjukdomar kan annars spridas till vilda bin.
- Var försiktig med stadsbiodling där blomresurser ofta är begränsade.
Vad kan markägare och samhället göra?
Markägare och myndigheter kan skapa bättre förutsättningar för alla pollinatörer genom att:
- Låta kantzoner och vägkanter blomma.
- Anlägga ogödslade ängs- och betesmarker.
- Plantera inhemska växter som blommar vid olika tidpunkter.
- Samverka i projekt som Pollinera Sverige eller Hela Sverige blommar.
Sådana åtgärder ger skydd och boplatser till vilda arter och mat till alla bin något som i förlängningen stärker hela ekosystemet.
När bina flyttar in i staden
Stadsbiodling har blivit populärt de senaste åren. Men städer erbjuder ofta för få blomresurser för att försörja både stora bisamhällen och vilda bin. Därför kan stadsbiodling, om den sker i för hög täthet, skapa just den konkurrens man vill undvika.
För att hjälpa bina i staden kan man i stället:
- plantera ängsblommor och örter,
- låta gräsmattor blomma,
- och sätta upp bihotell eller anlägga sandbäddar för solitärbin.
Det gynnar framför allt de arter som har det svårast, de vilda.
Samarbete för framtiden
För att undvika konflikter mellan biodlare och naturvårdare krävs dialog, forskning och lokalt samarbete. Sverige har fortfarande relativt låg täthet av honungsbin jämfört med övriga Europa, vilket innebär att det finns utrymme för både biodling och vilda bin om vi planerar klokt.
Målet är inte att ställa bina mot varandra, utan att skapa samexistens.
Ett blommande landskap med varierad växtlighet, friska bisamhällen och kunskapsbaserade beslut kan göra det möjligt för alla pollinatörer att fortsätta surra vidare till glädje för både natur och människa.
Författare: Björn Gustavsson Jordbruksverket