Logotyp Jordbruksverket
Logotyp Jordbruksverket
19 Mars 2020

Bättre slaktkroppar från korsningsstutar

Kan uppfödningen av kalvar efter mjölkkor förbättras genom att korsa mjölkraskorna med en köttrastjur? Det har forskare på Sveriges lantbruksuniversitet undersökt. Försöken visar att korsningar ger en slaktkropp med högre slaktvikt, formklass och större andel värdefulla styckningsdetaljer än rena mjölkrasdjur.

Att föda upp tjurkalvarna som stutar på mycket vallfoder och bete är vanligt i ekologisk produktion. Produktionsmodellen är bra för djurens välfärd och även för lönsamheten (i de fall där man har tillgång till bete på naturbetesmark som ger miljöstöd för skötsel). Eftersom cirka 60 procent av det nötkött som produceras i Sverige kommer från mjölkkor och deras kalvar, pågår studier som undersöker om uppfödningen av kalvar efter mjölkkor kan förbättras genom att korsa mjölkraskorna med en köttrastjur.

Forskare på Sveriges lantbruksuniversitet i Skara har genomfört försök med två raskombinationer och två produktionsmodeller, där alla 64 stutar betade naturbetesmark.

Kor i hage som tittar rakt in i kameran. Flera träd och en blå himmel syns i bakgrunden.

Bete är bland annat bra för djurens välfärd.

Olika modeller för uppfödning

Hälften av stutarna var renrasiga mjölkraskalvar och hälften var korsningar mellan mjölkras och charolais. I sin tur var varje ras indelad i två uppfödningsmodeller. Den ena bestod av vårfödda stutar som betade under en sommar och slaktades vid 21 månaders ålder. I den andra modellen ingick höstfödda stutar som betade under två somrar och slaktades vid 28 månaders ålder.

Så gick försöken till

Under första stallperioden fick alla stutar upp till 275 kilos vikt fri tillgång till en mix med vallensilage, korn, ärter och rapsmjöl. Vallfodret utgjorde i genomsnitt cirka 80 procent av torrsubstansen i mixen. Därefter utfodrades de enbart med vallensilage. Den första stallperioden var längre för de medelintensiva 21-månadersstutarna än de mer extensiva 28-månadersstutarna.

Den andra stallperioden fick 28-månadersstutarna ett sent skördat ensilage, medan de fick ett tidigt skördat ensilage den tredje stallperioden till slakt. Stutarna som skulle slaktas vid 21 månader fick ett tidigt skördat ensilage under sin andra och sista stallperiod fram till slakt.

Bättre slaktkroppstillväxt och klassning

Som beräknat växte stutarna på den högre utfodringsintensiteten med kortare uppfödningstid bättre än de andra stutarna (i medel 940 respektive 770 gram per dag). Men det blev ingen skillnad i fodereffektivitet eller daglig tillväxt mellan korsningsstutarna och de renrasiga stutarna inom samma tillväxtmodell.

Korsningsstutarna hade emellertid en högre slaktkroppstillväxt och därmed en högre slaktvikt än de renrasiga mjölkrasstutarna. Även korsningarnas formklass och andel värdefulla styckningsdetaljer i slaktkroppen var högre.

Äldre stutar mest lönsamma

Lönsamhetsberäkningar visade att korsningarna var något mer lönsamma än de renrasiga djuren, men uppfödningsperiodens längd hade större betydelse för resultatet. I de geografiska områden där det fanns tillgång till kompensationsstöd och naturbetesmarker med miljöersättningar var de äldre stutarna mer lönsamma än de yngre. Dessa beräkningar baserades på kontinuerligt uppfödda stutar och inte omgångsuppfödda som i produktionsstudien. Inga ekostöd fanns med i beräkningen.

Genom att ersätta rena mjölkrasdjur med korsningar, när produktionen är baserad på mycket vallfoder och naturbetesmark, får man slaktkroppar med ett större ekonomiskt värde.

— En längre uppfödningstid visade sig vara bra för lönsamheten i våra studier och det är även bra för den biologiska mångfalden på naturbetesmarkerna, men ger större effekt på klimatet än en kortare uppfödningstid, säger Anna Hessle på Sveriges lantbruksuniversitet.

Läs mer om försöken

Här kan du läsa mer om produktionsresultaten:

Läs mer om lönsamhetsberäkningarna i rapporten från Vallkonferensen, sida 81–84:

Senast uppdaterad: 2020-05-18