Aminosyra­sammansättning avgörande för kvaliteten av grisens foder

Avgörande för foderråvaran är inte protein­innehållet utan samman­sättningen av de olika aminosyrorna. Lysin är den aminosyra som i de flesta fall begränsar foder­kvaliteten först men även cystin, metionin och treonin är viktiga. Mellan aminosyrorna måste de vara ett visst förhållande för att dessa ska kunna utnyttjas, så den aminosyran som det först blir brist på, är den som begränsar fodrets utnyttjande. Därför är det avgörande vid foder­optimering att veta samman­sättningen på foder­råvarorna för att kunna komplettera med rätt råvaror, så grisen utfodras med ett fullvärdigt foder.

Högre krav med ny genetik

Den stora utmaningen idag är att vi inte har någon svensk genetik för grisavel och den utländska utvecklingen på genetiska avels­materialet har gått mycket fort de sista åren. Den ekologiska produktionen har inget eget avelsarbete utan de allra flesta producenter köper in samma avelsmaterial som de konventionella producenterna använder. Det innebär att vi har grisar som producerar mycket bra med stora kullar och hög tillväxt, men i gengäld ökar kraven på fodrets sammansättning. I den konventionella produktionen används ren­framställda aminosyror för att svara upp till de allt högre kraven på foder. Konsekvenserna för ekologisk produktion är att det krävs en högre inblandning av proteinfoder i grisfodret för att täcka behovet av enskilda aminosyror, vilket leder till ett högre råprotein­innehåll. Detta belastar både grisar och miljön.

Jämförelse av foder lokalt eller globalt producerat

Vid jämförelse av foderstater med olika ursprung på foder­råvaror framkommer det att det går att producera ekologiskt grisfoder med övervägande svenska råvaror. Trots detta så är det idag en hög inblandning av ekologisk soja i de inköpta fodren till slaktsvin och sugga. Sojan kan bytas ut mot ärt/åkerböna samt raps som kompletterar med svavel­haltiga aminosyror (cystin och metionin). Dock blir det en högre inblandning av protein­råvaror i lokalt producerade fodren jämfört med globalt.

Den största utmaningen är fodret till smågrisarna där kraven på kvalitet är som högst. Dock så avvänjs den ekologiska smågrisen först vid sex till sju veckors ålder jämfört med fyra till fem veckor för konventionella, vilket sänker kraven för ekologiskt smågris­foder. I regelverket för ekologiska grisar tillåts 5 procent av vissa konventionella protein­råvaror av jordbruks­ursprung upptill grisarna väger 35 kg. Detta gäller fram till och med 2026, därför kan potatisprotein ingå i foder­blandningen. Fiskmjöl får ges om det kommer från hållbart certifierat fiske.

Arealbehov för foder

Om endast svenska råvaror ska användas till suggor och slaktsvin behövs det både ärter, åkerböna och raps för att få ett närings­mässigt balanserat grisfoder. Jämförs areal­behovet för att producera ett lokalt foder med ett foder med importerade råvaror, så är skillnaderna små. Den stora skillnaden är var foder­råvarorna produceras. Sojan som används i svenska ekologiska grisfoder är importerad, medan rapsen kan vara både inhemsk och importerad. Behovet av raps till foder är större än tillgången i Sverige.

Nya möjligheter med spannmål

Ett problem med svenska råvaror är att trindsäd som oftast ingår tillsammans med spannmål i fodret, har ett lågt innehåll av svavel­haltiga aminosyror. Kunde då innehållet av dessa aminosyror cystin och metionin öka i spannmål, som är huvud­ingrediensen i fodret, skulle det vara mycket värdefullt. Speciellt metionin­innehållet är väsentligt då både cystin och taurin syntetiseras i grisen från metionin.

Nya rön inom forskning visar på intressanta resultat att det finns sortskillnader i aminosyra­sammansättningen mellan olika kornsorter. I försök har det även visat sig att innehållet av aminosyror i vissa kornsorter kan förbättras med svavel­gödsling. Kan vi hitta de kornsorter som svarar bäst på svavel­gödsling för att förbättra aminosyra­sammansättningen så är vi på god väg.

Text och bild: Ingela Löfquist.