Övergödning och läckage av växtnäring

Växtnäringsläckage från jordbruket

Jordbruksmark innehåller stora mängder kväve och fosfor. När jorden rörs om vid odling, till exempel när man plöjer, harvar och sår, frigörs mer av dessa näringsämnen. Gödsling tillför sedan mer kväve och fosfor.

När vatten rör sig genom marken, eller rinner på ytan, följer en del av växtnäringen med. Det mesta tas upp av grödorna, men en del hamnar nedanför rotdjupet där den inte kan nås av växtrötterna. Växtnäringen förs istället vidare till grundvatten, diken och vattendrag och hamnar till slut i sjöar och hav. Det är en bidragande orsak till övergödning och Östersjöns algblomningar.

Läckage av växtnäringsämnen från mark är naturligt, men odling av marken gör att läckaget ökar. När jordbruket mekaniserades, och mineralgödsel började användas, ökade intensiteten i odlingen, och därmed också läckaget av kväve och fosfor.

Läckaget från jordbruket beror på flera faktorer och bara en del av dem går att påverka. Vad som odlas och hur man gödslar, men även inriktningen på produktionen (växter eller djur) kan påverka dessa faktorer. Därför har även våra matvanor stor betydelse.

Utsläpp av växtnäring

Även om vi inte odlar marken kommer växtnäringsämnen att läcka. Naturliga processer i jorden gör att vattenlöslig näring hela tiden frisätts, så kallat naturligt bakgrundsläckage. I Skandinavien har vi ett klimat med mycket nederbörd vilket ökar läckaget, eftersom regn och snösmältning tar med sig växtnäring genom marken och vidare via vattendragen till haven.

Under 2017 fick haven ta emot 108 190 ton kväve och 3 300 ton fosfor från mark och mänsklig aktivitet i Sverige. Knappt hälften av det var naturligt läckage från skog och mark. Av de mänskligt påverkade utsläppen kom 39 procent av kvävet och 45 procent av fosforn från jordbruket, medan 39 procent av kvävet och 41 procent av fosforn kom från reningsverk, enskilda avlopp och industrier.

Växtnäring som når Östersjön förändrar balansen mellan alger, plankton och olika fiskarter, där några missgynnas medan andra gynnas. Denna obalans är en bidragande faktor till syrefria bottnar och fler algblomningar. Nästan hälften av växtnäringen som når till Egentliga Östersjön kommer från jordbruket. Egentliga Östersjön är den del av Östersjön som sträcker sig från södra Ålands hav till de danska sunden, och det är den del av Östersjön som har störst problem med övergödning.

Vad vi väljer att äta spelar roll

Kött- och mjölkproduktion kräver högre insatser och ger större växtnäringsförluster per kilo producerat livsmedel än växtproduktion. En stor del av jordbrukets ammoniakutsläpp har sitt ursprung i djurproduktionen. Ammoniakutsläppen kan leda till kvävenedfall som har en övergödande effekt. Kött- och mejeriprodukter innehåller dessutom höga halter kväve och fosfor som reningsverken inte helt klarar av att rena bort. Vad vi väljer att konsumera och hur mycket vi konsumerar av ett enskilt livsmedel har därför stor betydelse för mängden växtnäring som når våra vatten. All matproduktion innebär dock stora flöden av fosfor och kväve som ger växtnäringsförluster på vägen. Skulle jordbruksproduktionen minska i Sverige kan det innebära att miljöproblemen istället flyttar utomlands.

Klimat och produktion påverkar

Klimatet har en stor inverkan på hur mycket växtnäring som läcker från jordbruket. Ökad nederbörd gör att mer jord och växtnäring transporteras till haven med älvar och åar. Nederbörden varierar mycket mellan olika år, och därför kan det vara svårt att se effekterna av de olika åtgärder som görs för att minska läckagen.

Hur jordbruket bedrivs påverkar också växtnäringsläckaget. Att växtodlings- och djurgårdar är koncentrerade till olika delar av landet gör att stallgödseln i viss mån inte finns där grödorna odlas, och att fodret inte odlas där djuren finns. Istället köps mineralgödsel in till växtodlingen och foder köps in till mjölk- och köttdjuren. På så sätt bryts den naturliga kopplingen mellan växt- och djurproduktion. Det mesta av maten konsumeras sedan i städerna, men en stor andel av avloppsslammet som innehåller kväve och fosfor återförs inte till jordbruket. Det innebär att kretsloppet bryts.

En del försvinner på vägen

På väg till haven sker en naturlig minskning av växtnäringen i vattendragen, det kallas retention. Lättlösliga kväveföreningar i vattnet omvandlas till vanligt luftkväve med hjälp av mikroorganismer. Både fosfor och kväve bromsas upp och faller som sediment till botten av sjöar, våtmarker och vattendrag. En del av växtnäringen tas upp av vattenväxter och annan växtlighet i strandkanter och våtmarker. Denna minskning av mängden växtnäring som når havet, retentionen, påverkas av om vattendragen är raka eller slingrande, och hur mycket våtmarker och sjöar det finns i landskapet.

Sjösänkningar, uträtning av vattendrag och utdikning av våtmarker gör att en större andel av näringsämnena når havet.

Läckaget från jordbruket har minskat

I en rapport från 2012 utvärderades långa tidsserier med mätningar från den kontinuerliga miljöövervakningen av vattendrag som Sveriges lantbruksuniversitet koordinerar. Rapporten visar på att läckaget av kväve och fosfor har minskat. Detta kan ses som ett tecken på att de olika åtgärder som finns för att minska läckaget av växtnäringsämnen från jordbruksmark har gett effekt. Kväve- och fosforförluster minskade mest i de delar av Sverige där man satt in flest åtgärder.

Trendanalyser i vattendrag för senare år tyder på att minskningen av kväveläckaget från jordbruket har avtagit.

• Kväve- och fosfortrender i vattendrag (slu.se)

Vart tredje år tar statistikmyndigheten SCB fram en rapport om gödselmedelshanteringen i jordbruket, och den används vid beräkningar av jordbrukets belastning av kväve och fosfor på havet. Metoden för att beräkna läckaget från jordbruket har uppdaterats i flera omgångar och det är endast möjligt att göra jämförelser mellan de år som beräknats med samma metod.

Kväve

Läckaget av kväve från jordbruksmark minskade med 25 procent mellan 1985 och 1995 och med ytterligare 10 procent mellan 1995 och 2011. Beräkningen är för belastning utan retention.

Fosfor

Eftersom fosfor binds hårt i jorden och frigörs under lång tid påverkar tidigare fosforgödsling fortfarande. Därför dröjer det innan vi kan se resultat av vidtagna åtgärder. Läckaget av fosfor från jordbruksmark minskade med ca 7 procent från 1995 till 2011. Beräkningen är för belastning utan retention. Minskad areal jordbruksmark bidrar mycket till förändringen. Både fosfor- och kväve utnyttjas allt mer effektivt så att mer av växtnäringen hamnar i de färdiga produkterna.

• Näringsbelastningen på Östersjön och Västerhavet 2017 (havochvatten.se)

Ammoniak

I Sverige stod jordbruket år 2020 för nästan 88 procent av ammoniakutsläppen till luft och resten kom bland annat från industrin, transport och avfallssektorn. Hur stora utsläppen blir inom jordbruket avgörs till exempel av antalet djur, hur gödseln lagras och sprids samt användning av mineralgödsel som innehåller kväve. Sammantaget var ammoniakutsläppen från jordbruket cirka 14 procent lägre år 2020 jämfört med 1990. Jordbrukets ammoniakutsläpp har varit relativt oförändrade under de senaste 10 åren.

Utsläpp i Östersjön från flera länder

Totalt nio länder gränsar mot Östersjön, Öresund och Kattegatt. En relativt stor andel av tillförseln av näringsämnen till havet kommer från mer tätbefolkade områden och områden med mycket jordbruk.

Östersjöplanen ger minskad belastning

För att komma tillrätta med övergödningen har länderna enats om en aktionsplan för Östersjön, där varje land fått krav på minskade kväve- och fosforutsläpp. Aktionsplanen för Östersjön har uppdaterats 2013 och 2021.

Enligt Havs- och vattenmyndighetens bedömning från 2020 ligger Sveriges kvävebelastning till Egentliga Östersjön och Finska viken över det belastningstak som har fastställts enligt aktionsplanen för Östersjön. Även fosforbelastningen ligger över belastningstaket i Bottenviken, Egentliga Östersjön och Kattegatt. I Bottenviken och Kattegatt ligger dock belastningen inom underlagets felmarginal, vilket gör att man inte med 95 procents säkerhet kan fastställa att belastningen ligger under belastningstaket.

• Faktablad för att bedöma indikator till miljökvalitetsnorm enligt 19 § havsmiljöförordningen (havochvatten.se

• Aktionsplanen för Östersjön (helcom.fi) – engelsk sida

Så arbetar vi med miljömålet Ingen övergödning

Sverige har sexton miljömål, och Ingen övergödning är ett av dem. Havs- och vattenmyndigheten är ansvarig myndighet, men Jordbruksverket arbetar också för att Sverige ska nå miljömålet.

Arbetet med att minska växtnäringsförluster utgår både från miljömålet och från internationella åtaganden. Åtgärderna omfattar hela Sverige, men är mer långtgående i de områden som är särskilt känsliga.

Åtgärder som minskar läckaget av växtnäringsämnen, och därigenom risken för övergödning, minskar ofta också belastningen på klimatet. När läckaget av växtnäringsämnen till sjöar och hav minskar innebär det ofta att även utsläppen av växthusgaser minskar.

• Broschyr: Åtgärder för minskade växtnäringsförluster från jordbruket

Regler, rådgivning och stöd

Växtnäringsläckaget från jordbruket var som störst på 70-talet, men sedan 1986 har det funnits nationella åtgärdsprogram för att minska belastningen. Programmen har innefattat regler om stallgödselhantering, skatt på mineralgödsel, gödslingsbegränsningar och rådgivning till lantbrukare, bland annat inom Greppa Näringen.

Sedan EU-inträdet har även möjligheter till ekonomiskt stöd för olika typer av miljöskyddsåtgärder skapats, till exempel fånggrödor, skyddszoner och anläggning av våtmarker. Fånggrödor och gräsbevuxna skyddszoner bidrar till att fosfor och kväve fångas upp i växtligheten och inte når vattendragen. I våtmarker tas växtnäringen om hand på flera olika sätt, bland annat genom växtupptag och sedimentation.

För att minska växtnäringsförlusterna från jordbruket finns det bestämmelser om hur olika gödselmedel ska hanteras. Bestämmelserna omfattar bland annat lagring av gödsel, spridning av gödsel samt krav på höst- och vinterbevuxen mark.

• Växtnäring

Känsliga områden för växtnäringsläckage

Enligt EU:s nitratdirektiv ska varje medlemsland identifiera områden där vatten är övergödda eller innehåller mycket nitrat och där jordbruket har en hög påverkan på växtnäringsbelastningen. Inom dessa känsliga områden ska särskilda åtgärdsprogram inrättas. Detta för att minska växtnäringsläckaget som leder till förorenat grundvatten samt övergödning av hav, sjöar och vattendrag.

Vart fjärde år ska dessa så kallade nitratkänsliga områden ses över för att man ska kunna ta hänsyn till nya förhållanden, till exempel om halterna av nitrat i grundvatten har förändrats. Under 2022 har Jordbruksverket gjort en översyn av de nitratkänsliga områdena enligt Nitratdirektivet och lämnat underlag till regeringen. Underlaget ger stöd till att göra vissa förändringar av det känsliga området.

• Rapport: Översyn av nitratkänsliga områden 2022

Karta över känsliga områden i Sverige

Den här kartan visar det nuvarande nitratkänsliga området. För dessa områden finns längre gående bestämmelser än i övriga landet för att minska växtnäringsförlusterna från jordbruket.

Författningar

• EU:s direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket (eu-lex.europa.eu)

Du kanske också är intresserad av det här

• Ingen övergödning (miljomal.se)
• Övergödning (havet.nu)
• Övergödning (sverigesvattenmiljo.se)