- Startsida
- Växter
- Odling
- Växtskydd
- Växtskyddscentralerna
- Rådgivande artiklar från växtskyddscentralerna
- Berberisbuskar ökar risken för kraftiga svartrostangrepp
Publiceringsdatum19 november 2026
Berberisbuskar ökar risken för kraftiga svartrostangrepp
Starka angrepp av svartrost (Puccinia graminis) uppträder främst i sent mognande havre, vete, råg och korn. Svampen kan med rätt förutsättningar orsaka stora skördenedsättningar. Svartrost värdväxlar mellan berberis (Berberis spp.) och stråsäd eller andra gräsarter. Ett sätt att förebygga angrepp är att ta bort berberis i landskapet.

Svartrost i vårvete. Foto Lina Norrlund.
Bakgrund
Svartrost har historiskt orsakat stora skador i stråsäd och det har länge varit känt att svartrost värdväxlar med berberis. Under stora delar av 1900-talet var det lag på att ta bort berberis i Sverige. Lagen avskaffades 1994 när svartrost inte längre ansågs vara ett betydande problem, men möjlighet att reglera förekomst fanns kvar till och med 2022. Idag förekommer allvarliga angrepp relativt sällan. Mindre allvarliga angrepp av svartrost förekommer årligen i vårsäd i Sverige. Omfattande angrepp kan dock utvecklas under år med gynnsamma förhållanden i områden där berberis förekommer.
Svartrost utvecklas vanligtvis sent under säsongen, när grödan är långt kommen i sin utveckling. Angreppen minskar plantans möjlighet till fotosyntes och ökar dess vattenförluster, vilket till exempel kan leda till brådmognad och skrumpna kärnor. Skadegöraren kan även påverka stråstyrkan och leda till liggsäd. Eftersom svartrost oftast utvecklas sent under växtsäsongen får angreppen vanligtvis begränsad betydelse för skörden. Risken för skador är störst i sent sådda fält och i sorter med sen mognad.
Skadebild och förekomst
Svartrost angriper främst havre, vete, råg och korn, men kan även förekomma på andra gräsarter. Den typ av svartrost som går på havre kan inte smitta övriga stråsädesarter och vice versa. Till skillnad från andra rostsvampar angriper svartrost framförallt strån, men även bladslidor, blad samt ax eller vippa kan drabbas.
Svartrost bildar först rostbruna sommarsporer (urediniosporer) som kan förväxlas med kronrost i havre och brunrost i vete. Senare utvecklas de karaktäristiska svarta vintersporerna (teliosporer), vilka har gett sjukdomen dess namn. De långsmala sporsamlingarna växer under epidermis och gör att stråets yttersta vävnad spricker upp, vilket ger ett fnasigt och uppfläkt utseende. Vid kraftiga angrepp sprider sig sjukdomen ut på blad och upp i ax eller vippa.

Till vänster: Sommarsporer av svartrost. Till höger: Vintersporer av svartrost. Foto: Växtskyddscentralen.
Biologi
Stråsäd kan smittas av två av svartrostens sportyper: sommarsporer och aeciosporer. Den första smittan sker oftast med aeciosporer som kommer från berberis, men kan också ske med sommarsporer som har spridits från andra platser med vinden.
För att svartrost ska kunna fullända sin sexuella livscykel är den beroende av berberis som mellanvärd. Den sexuella livscykeln ger upphov till variationer i sjukdomens aggressivitet och komplexa populationer.
Vintersporer övervintrar på växtrester, spillsäd och gräs. Under våren bildas sporer som infekterar berberisblad. Dessa producerar nya sporer (aeciosporer) som sprids med vinden till stråsäd och andra gräsarter. Där bildas rostbruna pustlar som producerar sommarsporer. Dessa kan återinfektera värdväxten så länge förhållandena är gynnsamma. Optimal temperatur för infektion är 22 till 30 °C. För lyckad infektion krävs även några timmar med 100 % luftfuktighet. Därefter behöver luftfuktigheten sjunka till under 80 %. Det gör att långvarigt blöta förhållanden eller avsaknad av daggbildning missgynnar infektionen.
Förebyggande åtgärder och bekämpning
Åtgärder för att förebygga svartrostangrepp är tidig sådd, bra förhållande för tillväxt, val av tidigt mognande sorter samt att ta bort berberisbuskar i landskapet. Om svartrost har förekommit i stor omfattning under föregående säsong, är det också viktigt att minska möjligheterna för svampen att övervintra. Eftersom svartrost övervintrar på växtrester och spillsäd är nedbrukning en viktig åtgärd för att minska risken för överlevnad mellan säsonger.
Bekämpning i samband med axgång med preparat som har effekt mot rostsjukdomar kan ge en viss kvardröjande effekt mot senare angrepp av svartrost. Underlaget är dock begränsat när det gäller den ekonomiska nyttan av sena behandlingar. En alltför sen bekämpning kan dessutom ge en förgröningseffekt som fördröjer avmognaden. Mer information om bekämpningsåtgärder går att läsa i vår e-tjänst Växtskyddsinfo.
Berberis
Sedan lagen om berberisutrotning avskaffades har förekomsten av berberis ökat. Berberis förekommer idag i stora delar av södra och mellersta Sverige samt längs Norrlandskusten upp till Västerbotten. Förekomsten är störst i Mellansverige. Den ökade förekomsten av berberis skapar fler möjligheter för svartrost att genomgå sexuell förökning.
För att förebygga allvarliga angrepp av svartrost är det viktigt att identifiera och ta bort berberisbuskar nära åkermark. Berberis växer som en tät, flerstammad buske med ljusgrå bark och vassa tornar. Den kan bli tre meter hög men stammarna är tunna och tar gärna stöd av andra träd. Bladen är fintandade och sitter samlade i knippen. De gula, små blommorna sitter i klasar. På hösten syns berberis väl i naturen med sina klarröda, avlånga bär och vackert gula eller röda blad.
Berberis kan förväxlas med häckberberis (Berberis thunbergii) som inte är värdväxt för svartrost. Det går att särskilja dem på storlek; häckberberis blir endast en meter hög. Ytterligare ett kännetecken är att häckberberis blad inte är fintandade, utan helbräddade.

Till vänster: Berberis som är värdväxt för svartrost blir upp till 3 meter hög och har fintandade blad. Till höger: Häckberberis blir upp till 1 meter hög och har helbräddade blad. Foto: Lina Norrlund.
Senast uppdaterad: