Logotyp Jordbruksverket

Hållbar mat – en komplicerad fråga

För att vår matproduktion ska bli mer hållbar måste den bli mer resurseffektiv, samtidigt som miljöbelastningen på jord, vatten och luft hålls så låg som möjligt. Vi konsumenter behöver äta mer klimat- och miljövänligt, och minska matsvinnet.

Hållbar utveckling handlar om att kunna tillgodose dagens behov utan att försämra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. Vårt uppdrag på Jordbruksverket innebär att vi ska bidra till lösningar på flera utmaningar i samhället, som matförsörjning, miljöpåverkan, klimatförändringar och sysselsättning.

Enligt Agenda 2030 består hållbarhet av tre dimensioner (miljömässig, ekonomisk och social) och i Jordbruksverkets uppdrag ingår att verka för alla tre dimensioner.

  • Ekonomisk hållbarhet handlar om ekonomisk tillväxt där företagens konkurrenskraft är en viktig del.
  • Miljömässig hållbarhet handlar om att hushålla med naturresurser på lång sikt.
  • Social hållbarhet handlar om att sträva mot ett samhälle där grundläggande mänskliga rättigheter uppfylls.

Produktionen av mat är livsviktig, men den sliter också på vår planet. En hållbar produktion och konsumtion av mat omfattar många olika områden, till exempel energianvändning, vatten, växtnäring, växtskyddsmedel, djurskydd, djurhälsa, utsläpp av växthusgaser, den biologiska mångfalden, bidrag till estetiska värden i landskapet och en rimlig ersättning till dem som producerar maten. Med rätt kunskap kan du göra mer hållbara val.

Innehållet på den här sidan fokuserar på den miljömässiga hållbarheten och är baserat på rapporten Hållbar produktion och konsumtion av mat, som publicerades 2018.

Olika perspektiv på livsmedel från djurriket

Förutom priser och hushållsekonomi påverkar kultur, traditioner och personliga värderingar vilken mat vi väljer att äta. Vissa äter inte livsmedel från djurriket (animaliska produkter) alls, medan andra bara äter kött, mejeriprodukter och ägg som är noga utvalda baserat på faktorer som ursprung och produktionsmetod. För andra är kött, mejeriprodukter och ägg självklara livsmedel som ger bra näring. Oavsett vad man äter har djuren en viktig roll i vårt jordbruk, både i kretsloppet på gårdarna och i ett ekonomiskt perspektiv. Animalieproduktionen i Sverige står för ungefär halva produktionsvärdet i jordbrukarledet.

Jordbruksverkets uppdrag omfattar att arbeta för ett konkurrenskraftigt och miljömässigt hållbart svenskt jordbruk. Vi tar bland annat fram information om jordbrukets effekter på miljön, men sedan är det upp till konsumenten själv att bestämma vad man vill äta.

Jordbruksverket ger inte kostråd utan det är Livsmedelsverket som ansvarar för dem, men om du vill äta livsmedel från djurriket och samtidigt bidra till en ökad hållbarhet finns det några saker du kan tänka på:

  • Konsumenter i västvärlden äter ofta mer animaliska produkter än vad som rekommenderas av kostexperter. Om du vill följa Livsmedelsverkets kostråd för kött, ät högst 500 gram rött kött (alltså kött från nöt, gris och får) och charkprodukter i veckan.
  • Välj animaliska livsmedel som producerats med omsorg om djur, miljö och klimat. Du kan få vägledning genom märkningar på förpackningen, till exempel ekologiskt eller att livsmedlet är producerat i Sverige.
  • Fråga om matens ursprung när du äter på restaurang.
  • Om du är beredd att betala lite mer för livsmedel som producerats med liten användning av antibiotika, så bidrar du till att motverka problemen med antibiotikaresistens.
  • När du väljer att byta ut en produkt från djurriket mot en från växtriket, så behöver du ta reda på hur miljöpåverkan även från växtprodukten ser ut.

All livsmedelsproduktion påverkar miljön på olika sätt. Animaliska produkter har ett generellt högre klimatavtryck, men det finns även miljöproblem kopplat till vegetabilieproduktionen runt om i världen. Det kan handla om utarmning av vattenresurser eller hotad biologisk mångfald. Rent etiska principer och djurs välmående är ytterligare en fråga som brukar kopplas till den miljömässiga hållbarheten. Och ur ett socialt eller ekonomiskt hållbarhetsperspektiv finns andra utmaningar att lösa. Det går alltså inte att ge ett tydligt svar på hur den hållbarhetsmässigt optimala dieten ser ut.

I filmen förklarar Åsa Lannhard Öberg kortfattat hur Jordbruksverket ser på animalieproduktion och hållbarhet.

Hållbar animalieproduktion

Animalieproduktionen omfattar de djur som behövs för att producera kött, ägg och mejeriprodukter. Sverige har liksom många länder i övriga västvärlden en hög konsumtion av animaliska livsmedel. Omkring hälften av alla svenska gårdar har lantbruksdjur.

Förebyggande arbete ger friska djur

För att produktionen av kött, mjölk och ägg ska vara hållbar i längden måste djuren må bra och vara friska. Sjukdomar orsakar lidande för djuren och minskar också produktionen. En allvarlig smitta kan göra att enskilda djur eller hela besättningar behöver avlivas. Det kan snabbt förstöra år av arbete för lantbrukaren, eftersom det tar lång tid att bygga upp en besättning av djur på gården.

Vissa smittor kan spridas mellan djur och människor. De kallas zoonoser. Några välkända zoonoser är salmonella, campylobacter och den resistenta hudbakterien MRSA. Människor kan smittas via livsmedel eller vid kontakt med djur. Ett livsmedelsburet utbrott riskerar att drabba många människor och därför är det ur folkhälsosynpunkt viktigt att minska den risken.

Bra skötselrutiner, rätt utfodring och förebyggande åtgärder kan hålla smitta borta från djuren. Djur som får leva i en bra miljö där de kan bete sig så naturligt som möjligt, har dessutom bättre förutsättningar att motstå infektioner och hålla sig friska än djur som lever i en dålig och stressande miljö.

Jämfört med andra länder har svenska lantbruksdjur god hälsa. Det beror på att vi under lång tid arbetat förebyggande, att vi har lyckats bekämpa allvarliga djursjukdomar och att vi har minimal införsel av levande djur från andra länder. Vårt gynnsamma geografiska läge med glest mellan gårdarna har också betydelse. Sverige har lyckats utrota ett antal allvarliga sjukdomar. Tack vare ett långvarigt arbete har vi också en unikt låg förekomst av salmonella i Sverige. Sjukdomen kan dock inte utrotas helt eftersom den finns naturligt i miljön. Det sker också en viss spridning, framför allt mellan människor, vid resor till andra länder.

Djuren skyddas av lagar

Den svenska djurskyddslagstiftningen syftar till att säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djurvälfärd och respekt för djuren. God djurvälfärd betyder att djuren mår fysiskt och psykiskt bra.

Inom EU finns det en gemensam djurskyddslagstiftning på vissa områden, men den täcker inte all djurhållning. Den svenska djurskyddslagstiftningen ställer i många fall strängare djurskyddskrav än EU:s djurskyddslagstiftning.

I Sverige har vi till exempel mer långgående krav när det gäller

  • att djuren ska få bete sig naturligt
  • hur stor plats djuren ska ha att röra sig på
  • ingrepp på djuren som till exempel kastrering och kupering av svansar

Antibiotikaresistenta bakterier – ett globalt hot

Antibiotika är ett av de mest värdefulla läkemedel vi har, men resistensen mot antibiotika ökar på grund av en kraftig överanvändning. Resistens betyder att bakterier utvecklar motståndskraft mot ett läkemedel, vilket leder till att behandlingen inte fungerar.

I en del länder får djur antibiotika för att de ska växa fortare eller för att förebygga sjukdomar. Då ökar risken för att det utvecklas resistens mot antibiotika, vilket kan innebära att det i framtiden blir svårt att behandla sjukdomar som vi idag enkelt botar.

Resistenta bakterier är ett snabbt växande hot i världen som berör människor och djur. Att motverka spridningen av antibiotikaresistens är därför viktigt och högprioriterat.

Sverige var det första landet i världen som 1986 förbjöd all användning av antibiotika i syfte att få djur att växa snabbare. Samma förbud infördes i hela EU 2006. I andra delar av världen är det dock vanligt att djuren får både antibiotika och hormoner för att växa fortare.

Mår djuren bra minskar användningen av antibiotika

Djur som mår bra och är friska behöver inte antibiotika. Sverige har i jämförelse med andra länder ett gott smittläge på djursidan och användningen av antibiotika minskar.

Vi har också färre problem med antibiotikaresistenta bakterier bland djur i jämförelse med många andra länder. Men det krävs ett fortsatt stort gemensamt arbete av djurägare, djurhälsopersonal, näringens organisationer och myndigheter för att behålla det goda läget.

Ett gott djurskydd bidrar till att djuren mår bra både fysiskt och psykiskt och minskar därför behovet av att använda antibiotika. Vi arbetar på olika sätt för att djuren ska få bete sig naturligt och må bra, för att därigenom förebygga sjukdomar. I den svenska lagstiftningen krävs bland annat lite mer plats per djur och att vissa djurslag ska få gå ute en del av året. Det är inte tillåtet att klippa av grisarnas svansar, att trimma hönornas näbbar eller att kastrera grisar utan bedövning. Island, Norge och Sverige har Europas lägsta användning av antibiotika. Men de striktare reglerna som Sverige har gör också att produktionen blir dyrare. Det innebär att kött, matfågel, mejeriprodukter och ägg producerat i Sverige ofta kostar mer än importerade alternativ även för konsumenten.

Illustration som visar förbrukning av antibiotika. Den ena stapeln visar förbrukningen i Sverige, som är 12 mg/PKU. Den andra stapeln visar genomsnittet för de Europeiska länder som rapporterar, och det är 103 mg/PKU. PKU står för populations-korrektionsenhet och motsvarar ungefär den sammanlagda vikten av levande djur i ett land, uttryckt i kilo. Data för 2018.

Djur bidrar till utsläpp av växthusgaser

De direkta utsläppen av växthusgaser från djurhållningen kommer i form av metan från främst idisslare, samt lustgas och metan från djurens gödsel. Men produktionen av foder innebär också utsläpp från jordbruksmaskinerna, och jordbruksmarken i sig avger också växthusgaser.

En tecknad bild som visar en person som står på en vikt. På vikten står: Konsumtionen av livsmedel orsakar 2 ton växthusgaser per person och år. Från vikten utgår en pratbubbla med texten: Utsläppen kommer från djurens matsmältning, stallgödsel, jordbruksmark.

Utsläpp av växthusgaser skiljer sig mycket mellan olika sorters djur. I produktionen av nötkött, får- och lammkött samt mjölk är det framför allt djurens matsmältning som bidrar till växthusgasutsläppen via metan, medan koldioxid från foderproduktionen dominerar utsläppen för griskött, matfågel och ägg.

Metan är en starkare växthusgas än koldioxid, men den försvinner samtidigt mycket snabbare från atmosfären. Men så länge vi globalt sett fortsätter att släppa ut metan i högre takt än den bryts ned, så fortsätter ändå metan från djurhållningen att ha en stor negativ påverkan på klimatet.

Några faktorer som styr hur stora utsläppen blir per kilo produkt är

  • djurslag
  • val av foder
  • typ av produktionssystem
  • djurhälsa.

Ett kombinerat system för mjölk- och nötköttsproduktion som baseras på mjölkkor, ett väl anpassat foder samt en god djurhälsa ger lägre utsläpp per kilo produkt.

Eftersom utsläppen av metan är mycket lägre från gris, kyckling och värphöns, är klimatpåverkan från den typen av kött och ägg mindre. De största utsläppen kommer inte från dessa djurs matsmältning utan från foderproduktionen, och utsläppen skiljer sig åt beroende på vilket foder som används. Vid produktion av soja eller palmolja skapas utsläpp av förändrad markanvändning, till exempel skövling av regnskog. Produktionen av gräsbaserat foder, alltså vall och bete, har större potential att binda in kol i marken, jämfört med odling av till exempel spannmål.

En annan faktor är att det foder som används till fjäderfä- och grisproduktion till stor del kommer från spannmål, vilket gör att man använder sig av ett livsmedel för att producera ett annat livsmedel. I nötköttsproduktionen kommer en större andel av fodret från gräs, som inte kan användas som mat för människor. Naturbete, och ibland även vallproduktion, bedrivs på marker som inte lämpar sig för spannmålsproduktion. Det gör att marken utnyttjas effektivt.

Djurens gödsel ger näring till växtodlingen

För att grödor ska växa och få bra kvalitet behövs växtnäring. Näringen kan antingen komma från naturgödsel eller från mineralgödsel.

Naturgödsel är till exempel stallgödsel, kompostrester, biogödsel från biogasproduktion eller växtrester. Naturgödseln bidrar till att öka mullhalten i jorden vilket gör att den klarar torka bättre och också förstärker bördigheten på längre sikt.

Mineralgödsel är näring som inte kommer från växter eller djur. Fördelen med mineralgödsel är att det går att detaljstyra innehållet, som kan tas upp direkt av växterna utan att behöva brytas ner först. Nackdelen är att det är mer energikrävande att framställa mineralgödsel. Dessutom är en del mineraler, som fosfor, ändliga resurser som utvinns ur gruvor.

Det är också viktigt att vi på bästa sätt använder det som produceras i jordbruket. Om vi skulle hålla djur i lantbruken bara för att använda deras gödsel till växtodlingen skulle mycket kött behöva kasseras. Det hade varken varit miljömässigt eller ekonomiskt hållbart.

Betande djur håller markerna öppna

Djur som betar motverkar att markerna växer igen. Öppna landskap och kulturmiljöer påverkar våra möjligheter till rekreation och turism. Men ännu viktigare är att de betande djuren bidrar till den biologiska mångfalden i hagar och betesmarker. En stor variation av växter, insekter och djur ger i sin tur ett bättre fungerande och stabilare ekosystem.

Kor, får och getter äter olika typer av växter när de betar, och skapar därför olika ekosystem. Till och med olika raser av kor och får påverkar landskapet på olika sätt. Till exempel är nötkreatur av rasen Highland cattle duktiga på att hålla undan sly i marker som riskerar att förbuskas.

En betydande del av den jordbruksmark vi har i Sverige kan vi inte användas för att odla spannmål, grönsaker eller annat som vi kan äta. Det är först via köttet och mjölken från betande djur som vi själva kan få i oss näringsämnen indirekt från dessa marker.

Kött kräver mer vatten än vegetabilier

Generellt går det åt betydligt mer vatten för att producera kött än för att odla växter. Det går åt upp till

  • fem gånger mer vatten för att producera kött jämfört med bönor och linser
  • tre gånger mer vatten för att producera komjölk jämfört med havre- och sojabaserade drycker.

Men det finns även vegetabiliska produkter som kräver mycket vatten, till exempel mandel som kräver mer vatten än nötkött per kilo producerad vara.

I vissa delar av världen är tillgången på vatten ett problem. Om det används mer vatten än det som fyller på via regn och snö är risken stor att grundvattennivåerna sjunker. I Sverige är vattentillgången däremot tillräcklig under normala år. Det förekommer torkperioder med vattenbrist, men vi behöver inte välja bort kött, mejeriprodukter och ägg från Sverige för att rädda grundvattnet.

Särskilda regler för ekologisk produktion

För ekologisk produktion finns särskilda regler för hur djuren ska ha det. Höns får till exempel inte hållas i bur, och grundregeln är att nötkreatur ska hållas lösgående. Inom ekologisk produktion ska även grisar och fjäderfän ha möjlighet att vistas ute. Men för fjäderfän utomhus ökar risken för att olika smittor får fäste, till exempel campylobacter. Det är därför viktigt att hantera ekologisk kyckling extra noggrant i köket.

I den ekologiska växtodlingen är det inte tillåtet att använda mineralgödsel, utan näringsämnen tillförs genom naturgödsel – exempelvis från djur. Naturgödsel behövs därför för att kunna odla ekologiskt, och inom vissa områden är det idag brist på naturgödsel.

Hållbar sjömat

Sjömat är mat från fiske och produktion av vattenlevande organismer i hav och sjöar. Det inkluderar även alger.

Fisk är det djur som är bäst på att konvertera protein från foder till tillväxt, och sjömat är i många fall ett hållbart alternativ till annat animaliskt protein. Men även fiske och vattenbruk ger upphov till växthusgasutsläpp.

Den största källan till växthusgasutsläpp från fiske är dieselanvändning i fiskefartyg. Den näst största är läckage av kylmedel från de kylsystem som finns på fartygen. Detta beror på att några av de kylmedel som används är mycket starka växthusgaser.

Från vattenbruk kommer den största klimatpåverkan från produktionen av så kallade insatsvaror som behövs för att producera maten – främst foder men också energi. Klimatpåverkan av fodret varierar mycket: från musslor, som inte kräver någon extra fodertillsats, till rovfiskar, som behöver foder baserat på andra fiskar eller andra animaliska produkter.

Vildfångad fisk och skaldjur

EU och Havs- och vattenmyndigheten har huvudansvaret för de regler som ska säkra att vi i framtiden har hållbara bestånd av olika fiskarter i våra vatten. EU-länderna bestämmer gemensamt över kvoter som styr hur mycket fiskarna får fånga av vissa arter för att fisket ska bli så hållbart som möjligt.

Fisk från vattenbruk

Svenskar äter mycket odlad fisk – främst lax från Norge, men även andra arter. I Sverige föds fisk upp i sjöar, vattenmagasin, vattendrag samt i havet, framför allt i Bottniska viken. Sverige har rena vatten och många platser som lämpar sig för vattenbruk. Vattenbruks- och reningsteknik för anläggningarna utvecklas hela tiden. Det bidrar till att vi i framtiden kommer att få tillgång till fisk som är mer hållbart producerad. Andra faktorer som påverkar hur hållbart fisken odlas är

  • vilket foder som fiskarna äter
  • hur mycket energi som går åt
  • vilka avelsprogram som används.

Flera märkningar finns för att driva på utvecklingen mot mer hållbart vattenbruk.

Svenskt vattenbruk styrs av regler för djurvälfärd, miljölagstiftningen och ett kontrollprogram som följer upp att reglerna följs och att fiskarna är friska. Det är till exempel förbjudet att använda antibiotika i förebyggande syfte. Istället används rutiner och kontroller av olika slag för att undvika sjukdomar. Eventuella sjukdomar hanterar vattenbrukare noggrant, i samarbete med Distriktsveterinärerna och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA)

Musslor och ostron – tvåskaliga blötdjur

I Sverige föder vi även upp bland annat musslor och ostron, som är tvåskaliga blötdjur. Framför allt handlar det om kravmärkt blåmussla från västkusten. Tvåskaliga blötdjur kan vara bra för miljön i områden med för mycket näring, eftersom de äter genom att filtrera och rena vattnet från partiklar och plankton. Det föds även upp blåmusslor i Östersjön, men de blir mindre och används idag inte till humankonsumtion.

Minskade utsläpp av växthusgaser

Växtgasutsläpp från produktionen av våra livsmedel består framför allt av metan och lustgas från djurhållning och växtodling samt koldioxid från användningen av fossila bränslen i jordbruket. En del av dessa utsläpp är svåra att minska om vi vill behålla dagens livsmedelsproduktion. Men högre avkastning och effektivare användning av gödningsmedel, liksom minskad användning av fossila bränslen, minskar utsläppen per kilo eller liter livsmedel.

För att jordbruket ska bli mer klimatvänligt behövs bland annat

  • investeringar i energieffektiv teknik
  • ökad produktion och användning av förnybar energi
  • effektivare mjölk- och köttproduktion (högre avkastning)
  • klimatsmart foder och mineralgödsel.

För ett mer miljövänligt fiske och vattenbruk behöver dieselförbrukning, kylmedel och foder ses över.

Förnybar energi

Ett sätt att göra produktionen av mat mer hållbar är att mer av energin som används blir förnybar. Energin behöver också användas på ett effektivare sätt.

Lantbrukare och andra landsbygdsföretagare har mycket goda förutsättningar att producera och använda förnybar energi. Till exempel kan stallgödsel rötas till biogas, och energiskog kan användas för värmeproduktion.

Lantbrukare och andra landsbygdsföretagare har också en viktig roll för utvecklingen av vindkraft och solenergi, eftersom det på många gårdar finns mycket mark och byggnader med stora tak.

Hållbart växtskydd

Växter kan drabbas av sjukdomar och av skadedjur. För att undvika det måste vi använda växtskydd. Det kan vi göra på ett hållbart sätt, så att vi minskar användningen av kemiska växtskyddsmedel.

Växtskadegörare kan vara:

  • insekter
  • svampar
  • bakterier
  • andra organismer

Om angreppen blir stora kan de förstöra skörden eller försämra kvaliteten. Vissa skadegörare kan också utgöra hälsorisker för oss människor, exempelvis de Fusarium-svampar som kan producera gifter i spannmål.

Angreppen kan också sprida sig vidare till större områden och få fäste så att problemen blir värre följande år. Nya växtskadegörare som förs in till Sverige kan orsaka ännu allvarligare skador och i värsta fall utrota sin värdväxt.

Ogräs kan konkurrera med de odlade växterna om vatten, näring och ljus. Det kan göra att skörden minskar. En lägre skörd, oavsett om den beror på ogräs eller skadegörare, innebär ekonomiska förluster för odlaren. Dessutom har miljön belastats onödigt mycket, eftersom odlaren har doserat insatsmedel som utsäde, växtnäring och maskinanvändning för en högre skörd.

Integrerat växtskydd

I Sverige och övriga EU skyddas odlingarna genom så kallat integrerat växtskydd. Då kombinerar man olika typer av åtgärder för att minimera användningen av kemiska bekämpningsmedel och skydda växterna på ett mer hållbart sätt.

Åtgärderna kan till exempel vara att

  • använda motståndskraftiga sorter
  • variera grödorna i en växtföljd
  • gynna nyttodjur
  • upptäcka angrepp i tid
  • bekämpa biologiskt
  • använda kemiska medel med försiktighet.

Till att börja med ser man till att växten har bra förutsättningar att konkurrera med ogräs och klara angrepp av skadegörare. Vissa växtsorter är mer motståndskraftiga än andra. Genom att variera grödorna i en växtföljd och att gynna nyttodjur kan odlaren motverka att skadegörarna förökas.

Under odlingssäsongen är det också viktigt att följa växternas utveckling och leta efter angrepp i fälten. Det hjälper odlaren att upptäcka angrepp tidigt, vilket i sin tur gör att de kan bekämpas vid en lämplig tidpunkt och med bra metoder.

I växthus kan biologisk bekämpning användas, till exempel insekter som odlaren sätter ut för att angripa skadegöraren. Ogräs kan hackas bort maskinellt eller manuellt.

Om man behöver använda kemiska växtskyddsmedel är det viktigt att välja noga. Kemiska medel kan vara giftiga även för andra organismer, så man måste tänka på att skydda både miljön och sig själv när man använder dem. Ogenomtänkt användning av kemiska preparat kan också göra skadegöraren resistent, så att medlet tappar sin verkan.

Användningen av kemiska växtskyddsmedel har minskat

I Sverige använder vi mindre växtskyddsmedel för att bekämpa skadegörare i odlingar jämfört med många andra länder. I Sverige får vi inte heller behandla frukt, grönsaker och potatis med kemiska medel efter skörd för att förhindra lagringsskador.

Riskerna för hälsa och miljö till följd av användningen av växtskyddsmedel minskade kraftigt mellan 1988 och 1995, men har sedan dess varit i stort sett konstanta. Det finns ett stort behov av forskning och utveckling kring både förebyggande åtgärder och direkta bekämpningsmetoder. Målet är att de ska kunna ersätta och komplettera kemiska växtskyddsmedel i större utsträckning än i dag.

Övergödning och försurning

Vid gödsling tillförs näringsämnen till marken. En del av den näringen läcker ut till sjöar och hav, och är en bidragande orsak till övergödning och Östersjöns algblomningar.

All mark läcker näringsämnen naturligt och all odling medför att utlakningen ökar från marken. Men vad som odlas, hur man gödslar och inriktningen på produktionen (växter eller djur) kan påverka hur mycket näring som läcker ut.

I Sverige står jordbruket för ungefär hälften av de utsläpp av kväve och fosfor till havet som orsakas av människan.

Jordbruket står också för nära 85 procent av de svenska ammoniakutsläppen. Ammoniak utsöndras bland annat från stallgödsel. Genom nederbörd och direkt nedfall hamnar ammoniaken på mark, i sjöar och vattendrag och bidrar till försurning och övergödning.

Utsläppen från jordbruket minskar

Förlusterna av kväve och fosfor samt ammoniakutsläpp från jordbruket har minskat på senare år. Minskningen beror på att åtgärder för att minska förluster av kväve och fosfor och utsläpp av ammoniak haft effekt. För att den positiva trenden ska hålla i sig är det viktigt med fortsatta insatser. Att utsläpp av ammoniak minskat beror också på att antalet lantbruk och djur blivit färre.

Hållbar utveckling av växter

Människan har sysslat med växtförädling ända sedan vi började med jordbruk. Vi började med att välja ut växter med egenskaper som passade våra syften, för att senare aktivt korsa växter och ta tillvara på mutationer. Ett nyare sätt att arbeta med växtförädling är att med hjälp av genteknik föra in en önskad egenskap i det som blir en genetiskt modifierad organism (GMO).

Utvecklingen har gett oss sorter med hög avkastning som passar i det moderna jordbruket. Nu står vi inför utmaningen att göra vår matproduktion mer hållbar på flera sätt, och detta kräver också att vi tar fram grödor och växtsorter med nya egenskaper.

Höjd produktivitet utan att det går ut över framtidens odling

Växtförädlingens bidrag till ett uthålligt jordbruk innebär att arbeta med många mål samtidigt.

För att öka produktiviteten på ett hållbart sätt, behöver vi nya växtsorter med egenskaper som passar för odlingsplatsens klimat och jordmån. Om vi kan anpassa odlingen efter lokala förutsättningar krävs det mindre tillförsel av gödsel, vatten och bekämpningsmedel.

Klimatförändringen kommer att leda till nya problem för växterna. Sommartorka kan bli vanlig i delar av Sverige, och genom att förädla växter kan vi få fram mer torktåliga växtsorter.

Bidra till att upprätthålla ekosystemen

Vår växtodling gör att landskapet hålls öppet, så att det finns livsmiljöer för de arter som inte klarar sig i sluten skog. Men jordbruket kan också bidra till negativa konsekvenser. Ett exempel är när användningen av växtskyddsmedel oavsiktligt dödar insekter, såsom pollinerande humlor och bin.

Med klimatförändringen kan angreppen av växtskadegörare öka. Nya skadegörare kan komma till Sverige, och de gamla kan få ett aggressivare beteende. För att undvika att mer växtskyddsmedel används behöver vi utveckla det integrerade växtskyddet.

Ett sätt att stödja det integrerade växtskyddet är att förädla växter, till exempel genom att ge dem indirekt resistens. Då utvecklar man de egenskaper hos grödor och träd som särskilt gynnar skadeinsekternas naturliga fiender. Växten kan förse nyttoinsekterna med föda, till exempel nektar, så att de överlever tills skadegörarna kommer. Växten kan också erbjuda skyddande håligheter. Man kan också utveckla växter som avger vissa dofter när de skadas för att locka till sig naturliga fiender till skadegörarna.

Förbättra markens bördighet

Motståndskraftiga växter behövs också som ett led i att bevara jordens mullhalt. Mull består av nedbrutna rester av växtdelar och annat organiskt material. Den ger marken en god struktur, så att den vattenhållande förmågan ökar och utlakningen av näringsämnen som kväve och fosfor minskar. Hög mullhalt är en viktig faktor bakom markens bördighet.

Intensiv jordbearbetning minskar markens mullhalt. För att stötta ett mer hållbart jordbruk har det utvecklats ett nytt odlingssätt: plöjningsfri odling. När lantbrukaren avstår från plöjning ökar mullhalten i markens ytlager. Plöjningsfri odling motverkar också klimatförändringarna, eftersom plöjning är den mest bränslekrävande delen av jordbearbetningen. Den ökade mullhalten gör också att mer kol lagras i marken.

Men utan plöjning uppstår andra problem. Många typer av ogräs blir svårare att bekämpa, särskilt när vi försöker minska användningen av kemiska bekämpningsmedel. Då behöver lantbrukaren nya växtsorter som har god förmåga att konkurrera med ogräsen. Ett annat problem är att de skörderester som blir kvar i markytan kan bli en källa till svampsjukdomar som kan spridas till grödan. Vi måste därför ta fram motståndskraftiga sorter som kan hålla jämna steg med utvecklingen av skadesvamparnas resistensbrytande förmåga.

Växtförädlingen behöver genetiska resurser

En förutsättning för att nå framgång med växtförädling är att det finns en stor variation av egenskaper att jobba med. Det är därför av avgörande betydelse att vi har kvar en stor biologisk mångfald i form av växtgenetiska resurser. Det gäller både för odlade arter och sorter och för deras vilda släktingar. Vi behöver därför se till att bevara en variation inom odlingen och naturliga växtmiljöer. Dessutom är det viktigt att vi har genbanker för fröer och vegetativt förökade växter.

Minskat matsvinn

Med matsvinn menar vi mat som framställs i syfte att ätas av människor, men som av olika anledningar inte äts.

Det slängs mest mat i hushållen: ungefär 75 procent av matavfallet från livsmedelskedjan. Svinnet leder till stora negativa miljöeffekter, och resurser försvinner till ingen nytta.

Du kan minska svinnet genom att planera matlagningen, spara, frysa in och laga om. Och tänk på att utsidan inte är allt – du kan till exempel skära bort det fula på frukten och göra en fruktsallad.

Livsmedelsverkets nya ordbok på Svinniska ger inspiration och tips att hitta nya sätt att få maten att hålla längre och inte kasta mat i onödan. Satsningen har sitt ursprung i ett regeringsuppdrag som Livsmedelsverket delar med Jordbruksverket och Naturvårdsverket.

Inom jordbruket i Sverige produceras cirka 300 000 ton mat per år som inte lämnar gården. En av orsakerna till det är handelns och konsumenternas krav på utseende, sorter, storlek, mognadsgrad och vilket pris vi är beredda att betala för produkten.

Den globala matproduktionen behöver öka

Jordens befolkning växer hela tiden, och många länder i världen är inne i en fas av snabb ekonomisk utveckling. När människor får mer pengar att röra sig med börjar de ofta äta mer kött och mejeriprodukter – som det går åt mycket resurser för att producera. Det kommer överlag att behövas mycket mera mat i framtiden.

Många människor i världen kan inte äta sig mätta

Nästan 700 miljoner, det vill säga 9 procent av alla människor i världen, har idag inte tillräckligt att äta. Tyvärr visar statistiken att antalet hungrande sakta ökar. Samtidigt råder det ingen större matbrist i världen. De största anledningarna till att många inte kan äta sig mätta är istället att maten är ojämnt fördelad på jordklotet.

Fattiga människor har heller inte råd att köpa den mat de behöver, ibland på grund av att det helt enkelt kostar för mycket att transportera produkter i områden med dåliga vägar och hamnar. Handelspolitik kan också begränsa tillgången på mat i olika delar av världen, liksom krig och konflikter. FN:s globala mål enligt Agenda 2030 är att utrota hungern till år 2030.

Jordbruket måste producera mycket mer mat

På längre sikt är det inte självklart att maten räcker till alla ens i teorin. Om dagens utveckling håller i sig måste jordbruket i världen producera 50 procent mer år 2050 än vad det gör idag. Men det finns inte mycket ny mark som kan odlas upp, i alla fall inte utan allvarliga miljöskador. Dessutom krymper den mark som redan finns på grund av erosion och torrare klimat.

Det betyder att vi måste producera mer på den mark som vi redan odlar. För att klara det måste vi ständigt utveckla nya tekniker, samtidigt som vi behöver sprida den kunskap som redan finns. Det kan till exempel handla om att lära ut bättre metoder för konstbevattning, utveckla sorter som tål torka eller hitta bättre sätt att tillföra näring till jorden.

Vårt arbete med frågor som berör utvecklingsländer

Jordbruksverket följer med i den internationella diskussionen om jordbrukets betydelse för utvecklingsländer. När det är relevant beaktar vi också vilka effekter som kan uppstå i utvecklingsländerna när vi analyserar olika förslag. Det övergripande målet är att vi ska bidra till en rättvis och global hållbar utveckling.