Förbud mot glyfosat ökar kväveutlakningen
Odling av foder- eller livsmedelsgrödor innehåller konflikter mellan olika miljömål. En av de mest omtalade är den mellan mekanisk och kemisk bekämpning av ogräs som å ena sidan påverkar övergödning och å andra sidan risker med växtskyddsmedel.
På uppdrag av Jordbruksverket har Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) gjort en beräkning av hur utlakningen av kväve och läckaget av fosfor kan påverkas om det i framtiden skulle bli förbjudet att använda växtskyddsmedlet glyfosat. Här kan du läsa en sammanfattande text av rapporten och dess slutsatser.
Modellen och naturgivna förutsättningar
SLU:s beräkningssystem NLeCCS och Typhaltskalkylatorn har använts sedan drygt 20 år för att beräkna kväveutlakning för svensk åkermark som underlag för internationell rapportering av påverkan på havet. Modellen har också använts för olika scenarioberäkningar för exempelvis odling av fånggröda och tidpunkter för spridning av stallgödsel.
Modellen beräknar kväveutlakningen i kilogram per hektar eller koncentration av kväve i milligram per liter i avrinnande vatten. Mot bakgrund av dessa tidigare beräkningar har Sverige delats in i 22 så kallade läckageregioner med olika nederbörd och avrinning av vatten. För att inte vädret ett enskilt år ska avgöra resultatet används ett så kallat normalväder som utgörs av en 30-årig serie med temperatur och nederbörd.
Samband mellan glyfosat och kväveutlakning
Sambandet mellan användning av glyfosat och kväveutlakning utgörs av att kväveupptaget hos växtlighet som ogräs, spillsäd och vall minskar efter behandling med glyfosat. Men även tidpunkten för jordbearbetning påverkar utlakningen eftersom upptaget i växterna då avbryts helt. För en odlingssituation på hösten före en vårsådd gröda har det antagits att tidpunkten för jordbearbetning utan glyfosatanvändning var 30 dagar före tidpunkten om glyfosat använts.
Hur mycket kväve som ogräs, spillsäd och vall tar upp efter skörd, men före jordbearbetning, har stor betydelse för hur stor utlakningen blir under hösten och vintern. Oavsett om glyfosat använts eller inte upphör kväveupptaget i växtligheten helt när marken bearbetas. Men när glyfosat använts påverkas kväveupptaget redan en tid efter behandlingstillfället utan att jordbearbetning hunnit göras. För att fånga den osäkerhet som finns i bedömning av kväveupptag gjordes två olika beräkningar med antagandet att det faktiska resultatet finns i det intervallet.
Utöver att kväveutlakningen påverkas av förändrad tidpunkt för jordbearbetning bedöms även växtföljden förändras genom att fördelningen mellan vår- och höstsäd ändras om glyfosat inte får användas och därmed även arealen fånggröda.
Kväveutlakningen ökar på grund av fyra faktorer
Kväveutlakningen ökar vid ett förbud mot glyfosat. Den sammanlagda ökningen på grund av de fyra faktorerna uppgår till 200–1000 ton kväve per år från åkermark. Det motsvarar en ökning med 0,5‑2,5 procent av utlakningen från svensk åkermark.
De fyra faktorerna är
- ändrat höstupptag av växtlighet i spannmålsstubb
- tidigare vallbrott
- ändrad mix av vår- och höstsäd
- mindre fånggröda.
Minskad areal fånggröda följt av vallbrottseffekten var de två faktorer som hade störst betydelse i beräkningsalternativet med maximal fånggrödeförändring och minimal påverkan på vallupptag.
Som väntat ökade kväveutlakningen mest i de områden där mest glyfosat används, vilket var i Skånes och Hallands slättbygder. Ökningen av kvävetillförsel till havet blir mindre än ökningen av utlakningen från åkrarna och beräknades till 100–700 ton per år.
Ändrat höstupptag av växtlighet i spannmålsstubb
Den antagna tidigarelagda jordbearbetningen utan glyfosat medförde en viss ökning av kväveutlakningen på grund av ett mindre kväveupptag då marken var obevuxen och bearbetades tidigare under hösten. Skillnaden var förhållandevis liten.
Tidigare vallbrott
Vallbrott utan glyfosat gjordes en månad tidigare än vallbrott med glyfosat och det hade stor betydelse för kväveutlakningen som ökade, eftersom vall kan ta upp mycket kväve även på hösten.
Ändrad mix av vår- och höstsäd
En av förklaringarna till ökad kväveutlakning är att arealen höstvete bedöms minska på grund av ett glyfosatförbud. Tiden mellan skörd och sådd av höstgröda medger inte alltid jordbearbetning i tillräcklig utsträckning för att ersätta kemisk bekämpning. Därför ökar arealen vårsäd i motsvarande grad. Eftersom höstvete generellt anses läcka något mindre än vårsäd medför det ökad kväveutlakning.
Mindre fånggröda
På liknande sätt som arealen höstsäd minskar sjunker även arealen fånggröda eftersom ökad frekvens av jordbearbetning på hösten minskar möjligheten till fånggröda.
Fosforläckaget ökar
På samma sätt som för kväve beräknas fosforläckaget öka vid ett förbud mot glyfosat. Den sammanlagda ökningen bedöms vara i intervallet 13–20 ton per år vilket motsvarar cirka 1 procent av fosforläckaget från landets åkermark. Av den ökningen beräknas i sin tur 9–14 ton nå havet.
Fosforläckaget ökar för att jordbearbetningen sker tidigare på hösten om glyfosat inte används, det gäller både stubb och vallbrott. Det gör att marken är bar och utsatt för jorderosion längre tid. Den andra förklaringen är att arealen höstvete bedöms minska till förmån för vårsäd och det betyder större andel obevuxen mark under vintern vilket ökar risken för fosforläckage.
Rapportens slutsatser
En ökning av tillförseln av kväve till havet försvårar möjligheten för Sverige att nå mål för kustzonen och för Östersjön totalt sett. Hur mycket det försvårar beror på hur tillförseln verkligen ökar och den är svår att bedöma eftersom det beräknade intervallet är så stort, mellan 100–700 ton kväve. En så pass stor ökning skulle innebära en betydande ökning om det sätts i relation till målet om minskad tillförsel till kusten som är på cirka 2 000 ton kväve enligt EU:s vattendirektiv.
För kvävetillförseln till Östersjön totalt, både kustzonen och den så kallade utsjön, finns ett beting inom Baltic Sea Action Plan (BSAP) där målet är en minskad tillförsel om cirka 5 000 ton. BSAP är en politisk överenskommelse mellan Östersjöländernas regeringar om att minska övergödningen i Östersjön. En ökning med exempelvis 500 ton skulle alltså motsvara cirka en tiondel. Det är alltså en inte försumbar ökning för de båda olika målen.
Den beräknade ökning av fosforläckaget på 13–20 ton kan jämföras med fosforbetinget för sötvatten i EU:s vattendirektivet som är drygt 400 ton. I dagsläget når de föreslagna åtgärderna i Vattenmyndigheternas åtgärdsprogram inte upp till dessa drygt 400 ton varför det blir problematiskt med en ökning.
Hela rapporten finns att läsa på SLU:s webbplats.
Du kanske också är intresserad av det här
Senast granskad: 2022-09-08