Att restaurera natur

Det måste så klart finnas betesdjur som kan beta de nya arealerna med betesmark av livsmiljötyp. Till år 2030 kommer det att behövas ytterligare djur motsvarande 7 000 dikor med kalv.

För att få fram mer betande djur krävs det att det finns lantbrukare som är intresserade av att börja med djur eller som vill utöka antalet djur som de redan har. Här finns förslag om att höja ersätt­nings­nivåer och att koppla ersättningar till betande djur.

Betesmarkernas användning i produktionssystem ska premieras och kopplas ihop med en effektiv mångfaldsanpassad foderproduktion. Här finns förslag om att införa investeringsstöd för stängsel och vattensystem på betesmarker och om att anpassa vallskörden för att gynna fåglar och pollinatörer.

För att locka fler att börja med djur eller skaffa fler djur är det en förutsättning att personen också ska kunna vara ledig eller få hjälp i perioder med arbetstoppar och då behöver vi ett fungerande system med avbytare.

Mer betesmark och fler djur som ska ut på bete kostar pengar och då krävs det att det finns investeringsstöd för stallar och betesmarker med effektiv djurhantering som insamlingsfållor.

Att djuren betar på betesmarkerna för att de ska hållas öppna måste ge en rimlig ersättning med tydliga och enkla villkor.

För att få veta mer och kunna skapa förutsättningar för arter och livsmiljötyper i samklang med effektiv produktion, bör det finnas en utvecklad och attraktiv rådgivning. Om vi kan skapa system som kan ge ersättning för rådgivningsbaserade åtgärder skulle det öka attraktiviteten att faktiskt ta råden och omsätta dem i verksamheten.

Enligt regeringens uppdrag skulle myndigheternas förslag inte gå över miniminivån i förordningen för att skydda svenska företags konkurrenskraft. Vi anser att vi lagt oss på miniminivån. Miniminivå är det som krävs för att vi ska nå målen i förordningen men inte mer än så.

Målen i förordningen är ambitiösa och högt ställda, så det krävs ändå omfattande åtgärder för att vi ska kunna nå målen.

För att ytterligare skydda svenska lantbruksföretags konkurrenskraft har vi fokuserat på förslag som innebär åtgärder som ger ekonomisk ersättning och är frivilliga för jordbruksföretag att genomföra. Det innebär fler alternativa inkomstkällor för lantbruksföretagen och därmed en stärkt konkurrenskraft.

Vi har också identifierat möjliga regeländringar för att underlätta för företagen att genomföra åtgärder, till exempel undantag från biotopskydd för nyanlagda småbiotoper. Vi har också i möjligaste mån tagit fram förslag som har synergier med lantbrukets konkurrensförmåga på kort och lång sikt, till exempel förslaget om en nationell satsning på växtskyddsmetoder och att avancera/öka användningen av integrerat växtskydd.

Huvuddelen av förslagen på åtgärder innebär frivilliga åtaganden som lantbrukarna får ersättning för att utföra. Detta kan innebära möjligheter att diversifiera sin verksamhet och upprätthålla lönsamhet till exempel under tider med låga spannmålspriser, till exempel förslaget om att öka förekomsten av pollinatörs- och mångfaldsvänlig växtodling.

Restaurering av jordbruksekosystem, där förslaget om ekologiskt odlad åkermark finns, handlar inte om restaurering av livsmiljötyper utan om restaurering av jordbruksekosystemet i stort.

Ekologisk produktion är en viktig åtgärd för att till exempel öka antalet fåglar, fjärilar och andra insekter i odlingslandskapet. Det har en rad forskningssammanställningar visat och evidensen är god för att effekten det gynnar flera artgrupper, i synnerhet i landskap med mycket åkermark och ite andra livsmiljöer. Förslaget om nationellt mål för ekologisk produktion går därför inte utöver regeringens utredningsdirektiv.

Syftet med ett nationellt mål för ekologisk produktion är att skapa incitament och drivkraft för att utveckla och öka den ekologiska produktionen. Det skapar också en ökad säkerhet vad gäller samhällets långsiktiga mål för ekologisk produktion, vilket kan medföra att fler vågar ta steget att ställa om sin produktion. Detsamma gäller också förslaget om att införa ett nationellt finansierat avbytarsystem för gårdar med betesdjur. Det senare handlar om att skapa incitament för att hindra att fler mindre gårdar med betesdjur läggs ned.

Fortsätter nedläggningen av jordbruk i den takt som varit de senaste åren kommer odlingslandskapet på sikt att växa igen och i flera fall ersättas av virkesplanteringar, vilket inte bidrar till att nå målen i naturrestaureringsförordningen. Förslaget om avbytarsystem går därför heller inte utöver regeringens utredningsdirektiv.

Att restaurera jordbruksekosystem finns i förordningens kapitel 11.
Att restaurera livsmiljötyper finns i förordningens artikel 4.

Kopplingen mellan ekologisk produktion och ökad biologisk mångfald är väl belagd i den vetenskapliga litteraturen. Effekten av ekologiskt jordbruk är tydligast i intensivt brukade jordbrukslandskap, men kan vara mindre uttalad i småskaliga, heterogena landskap där flera biotoper samexisterar sida vid sida.

Att på olika sätt stimulera till en ökad ekologisk produktion i främst slättbygd är därför ett sätt att restaurera jordbruksekosystem. Detta utesluter inte att man även genomför åtgärder inom det konventionella jordbruket, och i restaureringsplanen föreslår vi flera sådana åtgärder.

Det behövs kraftfulla och långsiktiga satsningar för att möta behovet av växtskydd i livsmedelsproduktionen och samtidigt värna och stimulera biologisk mångfald i odlingslandskapet.

Den svenska foder- och livsmedelsproduktionen är beroende av ett effektivt växtskydd, men det befaras en framtida brist på växtskyddsmedel. Det stämmer att det finns en föreskrift om integrerat växtskydd som redan idag tillämpas i Sverige, men den nuvarande utformningen behöver avanceras för att nå målen i naturrestaureringsförordningen.

Det nya förslaget innebär en nationell satsning på växtskyddsmetoder som kan nå målen i förordningen och säkra foder-och livsmedelsproduktion i framtiden. Satsningen bör utgå från Jordbruksverkets växtskyddsstrategi och de utmaningar och förslag på åtgärder som Växtskyddsrådet har specificerat.

För att uppfylla förordningen på en miniminivå när det gäller restaurering av jordbruksekosystem ska Sverige välja två av tre möjliga indikatorer för att följa utvecklingen för biologisk mångfald. De tre indikatorerna är gräsmarksfjärilar, lager av organiskt kol i åkermark samt andel jordbruksmark med landskapselement.

Av de tre indikatorerna är gräsmarksfjärilar och andel landskapselement de vi bedömer som de mest träffsäkra i att följa arbetet med att restaurera jordbruksekosystemet. Detta beror på att indikatorn för gräsmarksfjärilar mäter effekten av genomförda åtgärder direkt på artnivå och indikatorn för landskapselement mäter förekomsten av viktiga livsmiljöer för många av odlingslandskapets arter.

Ökad andel kol i åkermark är definitivt en del i arbetet med att förbättra för biologisk mångfald, men av de tre möjliga indikatorerna vi kan välja mellan bedömer vi alltså att de andra två indikatorerna är mer lämpliga i det här sammanhanget.

Detta ska dock inte förväxlas med att det inte behövs insatser för att förbättra markhälsan. Därför lämnar vi ett förslag om förbättrad markhälsa som förutom ökad kolinlagring även omfattar positiva effekter i form av minskad bränsleanvändning genom reducerad jordbearbetning samt minskad användning av växtnäring och växtskyddsmedel genom att anpassa växtföljder.

Den tidiga vallskörden är sannolikt en betydande orsak till en försämrad biologisk mångfald i odlingslandskapet. Att vallen skördas medan det fortfarande finns häckande fåglar på åkern leder till många förstörda häckningar. Hur man ska hantera detta är ingen enkel fråga och vi har därför valt att gå vidare med en åtgärd som bygger på frivilligt deltagande kopplat till en ekonomisk ersättning.

Den lantbrukare som vill och kan senarelägga vallskörden med hänsyn till de foderkvaliteter som krävs, har då en möjlighet att göra så och få ersättning, samtidigt som vallen som livsmiljö för fåglar och insekter förbättras. Alla djur behöver inte ha högsta energi- och proteinvärde i fodret under alla delar av sin livstid, till exempel kan dikor, sinkor eller hästar må bra av ett foder med lägre energivärde. Det handlar därför inte om att låta grödan försämras och att det ska ge negativa konsekvenser för de djur som ska äta det.

I flera fall är det tydliga synergier mellan livsmedelsstrategin och naturrestaureringsförordningen. Till exempel kommer ett av de fyra övergripande målen med naturrestaureringsförordningen att bidra till att förbättra livsmedelstryggheten.

Ett annat övergripande mål är att förordningen ska bidra till begränsning av och anpassning till klimatförändringar och motverka för markförsämring, vilket är grundläggande för att bibehålla förmågan att producera livsmedel i framtiden.

När det gäller de lagda förslagen på åtgärder finns det också synergier med livsmedelsstrategin, till exempel att naturvårdsåtgärder blir en del i företagets verksamhet som kan ge en ökad ekonomisk stabilitet. Detta är till fördel för både livsmedelsstrategin och en förstärkt beredskap då företagen har möjlighet att leva kvar över tid och fortsätta att producera livsmedel. Förordningen för att restaurera natur är en EU-förordning som måste efterlevas och livsmedelsstrategin är en nationell strategi om ökad produktion. De förslag på åtgärder som vi lämnar är de vi bedömer behövs för att nå målen i naturrestaureringsförordningen.

I vissa fall kan det innebära målkonflikter med andra statliga mål och i de fallen menar vi att det är upp till politiken att bestämma hur de ska prioritera mellan olika förordningar, direktiv och strategier.

En livsmiljötyp är en avgränsad naturmiljö med särskild ekologisk struktur och artsamman­sättning. Olika livsmiljötyper ger livsmiljöer för olika arter och är en grund för arbetet med att bevara och restaurera biologisk mångfald.

En livsmiljö för en art är den miljö som krävs för att arten ska kunna leva och föröka sig. För att den ska ha en god livsmiljö måste miljön ha tillräckligt med de egenskaper som är viktiga för arten både i nutid och framöver.

När det gäller hur man bedömer att en livsmiljös tillstånd är gott så har EU-kommissionen tagit fram en ram och en vägledning för att fastställa ett gott tillstånd för de arter och livsmiljötyper som skyddas av EU:s art- och habitatdirektiv. Med hjälp av detta kan vi fastställa restaureringsmålen.

Referensarealer kan förenklat beskrivas som referensvärden för hur stor areal det behövs av en livsmiljötyp för att säkerställa att livsmiljötypen och dess typiska arter kan finnas kvar och vara livskraftig på lång sikt.

Begreppet har använts av EU-kommissionen sedan 2004 och fått en juridisk definition i EU-förordningen om restaurering av natur. Enligt EU-kommissionens vägledning för hur man tar fram referensarealer bör man även beakta aspekter av genomförbarhet.

Mer än hälften av all jordbruksmark i Sverige är beroende av åtgärder som förbättrar dräneringen, men vissa förslag för att restaurera våtmarker, sjöar och vattendrag kan istället minska dräneringen av jordbruksmark.

Hur förslagen påverkar behöver därför analyseras vidare eftersom det påverkar vår livsmedels­försörjning.