Hållbar mat – en komplex fråga

För att vår mat­produktion ska bli mer hållbar måste den bli mer resurseffektiv, samtidigt som miljö­belastningen på jord, vatten och luft hålls så låg som möjligt. Vi konsumenter behöver äta mer klimat- och miljövänligt, och minska matsvinnet.

Hållbar utveckling handlar om att tillgodose dagens behov utan att försämra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. Enligt Agenda 2030 består hållbarhet av tre dimensioner som alla är viktiga. Utifrån vårt uppdrag tolkar vi på Jordbruksverket de tre dimensionerna så här:

  • Miljömässig hållbarhet handlar om att hushålla med och värna om natur­resurser på lång sikt.
  • Ekonomisk hållbarhet handlar om ekonomisk tillväxt där företagens konkurrens­kraft är en viktig del.
  • Social hållbarhet handlar om att sträva mot ett samhälle där grund­läggande mänskliga rättigheter uppfylls.

Så arbetar Jordbruksverket

Jordbruksverkets uppdrag innebär att vi ska bidra till lösningar på flera utmaningar i samhället. Det handlar om mat­försörjning, miljö­påverkan, klimat­förändring, produktions­ökning, konkurrens­kraft och sysselsättning. I vårt arbete och i de beslut vi fattar tar vi hänsyn till hur det påverkar svensk mat­produktion ur alla tre dimensioner av hållbarhet, med målet att hitta lösningar som balanserar dessa på bästa sätt.

En hållbar produktion och konsumtion av mat är ett komplext område som kan handla om

  • företagens lönsamhet och konkurrenskraft
  • hållbart nyttjande av resurser och ökad cirkulär ekonomi
  • djurhälsa och djurvälfärd
  • antibiotika­resistens och folkhälsa
  • klimatpåverkan och klimat­anpassning
  • ansvarsfull användning av växtskydds- och växtnärings­medel
  • att värna den biologiska mångfalden
  • att bevara natur- och kulturvärden
  • hållbara livsmedel till ett rimligt pris för konsumenter
  • företags- och arbetsmiljö
  • jämställdhet och icke-diskriminering
  • möjligheterna att bo och verka på landsbygden.

För att kunna producera mat i Sverige och bidra till en stark försörjnings­förmåga behöver vi långsiktigt lönsamma företag. Utan långsiktig lönsamhet kan företagen inte hantera oförutsedda händelser eller investera i ny och mer hållbar produktions­teknik. Vi måste också värna om de natur­resurser som krävs för matproduktion, vi måste satsa på forskning och utveckling samt trygga kompetens­försörjning och tillgång på arbetskraft.

Jordbruksverket publicerade för några år sedan en rapport med ett förslag på definition av ett hållbart livsmedels­system som inkluderar alla tre dimensioner. Rapporten innehåller också en kartläggning av initiativ som pågick samt förslag till åtgärder.

Delvis baserat på rapporten har tio myndighets­gemensamma målbilder för ett hållbart livsmedels­system tagits fram inom ramen för Miljömåls­rådet. Syftet är att stärka myndigheternas samverkan när det gäller hållbara livsmedels­system.

Ett cirkeldiagram om målbilder för ett hållbart livsmedelssystem

Hållbar animalie­produktion

Animalie­produktionen omfattar de djur som behövs för att producera kött, ägg och mejeri­produkter. Djuren har en viktig roll i vårt jordbruk, både i kretsloppet på gårdarna och i ett ekonomiskt perspektiv. Omkring hälften av alla svenska gårdar har lantbruksdjur och animalie­produktionen står för knappt hälften av jordbrukets totala produktions­värde. En stor del av jordbruks­marken är också kopplad till djuren genom odling av foder, bete och återföring av gödsel till marken som växtnäring. En del av jordbruks­marken kan inte användas för att odla spannmål, grönsaker eller annat som vi kan äta, det kan handla om att den skulle ge för dålig avkastning. Spannmål som odlas med syfte att bli livsmedel, som brödvete och maltkorn, klassas dessutom varje år ner på grund av bristande kvalitet. En del av den låg­avkastande marken kan användas för att odla vall till våra idisslare. Därtill finns naturbetes­marker vars hävd är starkt beroende av betande djur. Från de här två typerna av mark är det indirekt via köttet och mjölken som vi själva kan få i oss näringsämnen.

All livsmedels­produktion påverkar miljön på olika sätt. Animaliska produkter har generellt ett högre klimatavtryck än vegetabilierna, men djurhållningen har också miljömässiga fördelar. Betande djur är viktiga för att bevara biologisk mångfald och att hålla landskapet öppet. Till nötkreatur, får och hästar kommer en betydande andel av fodret från gräs, som inte kan användas till mat för människor. Naturbete och även en del av vall­produktionen, bedrivs på marker som inte alltid lämpar sig för produktion av grödor som kan användas som livsmedel. Det gör att marken utnyttjas effektivt. Dessutom bidrar gräsbaserad animalie­produktion till en högre kolinlagring i marken jämfört med spannmåls­produktion. Foder till höns, kycklingar och grisar kommer till stor del från spannmål och protein­grödor, vilket gör att man använder sig av ett livsmedel för att producera ett annat livsmedel. Å andra sidan är klimat­avtrycket från dessa djur lägre jämfört med idisslarna. För flera djurslag ingår restprodukter från livsmedels­industrin i foderstaten.

Etiska principer och djurs välmående är ett område som brukar kopplas till den miljömässiga hållbarheten, men som även tangerar social hållbarhet. Här återfinns också antibiotika­användning till lantbrukets djur och förekomsten av antibiotika­resistenta bakterier.

Ur samtliga tre hållbarhets­perspektiv finns alltså stora utmaningar att lösa inom animalie­produktionen och lösningarna drar inte alltid åt samma håll, vilket betyder att avvägningar ständigt behöver göras. Ett klassiskt exempel är att nötkreatur å ena sidan orsakar höga utsläpp av växthusgaser, men å andra sidan är avgörande för att hävda betesmarker och främja biologisk mångfald.

Djuren skyddas av lagar

Den svenska djurskydds­lagstiftningen syftar till att säkerställa ett gott djurskydd och att främja en god djurvälfärd och respekt för djuren. God djurvälfärd betyder att djuren mår fysiskt och psykiskt bra.

Inom EU finns det en gemensam djurskydds­lagstiftning på vissa områden, men den täcker inte all djurhållning. Den svenska djurskydds­lagstiftningen ställer i många fall strängare krav än EU:s djurskydds­lagstiftning.

I Sverige har vi till exempel mer långtgående krav när det gäller att djuren ska få bete sig naturligt, hur stor plats djuren ska ha att röra sig på och när det gäller ingrepp på djuren, som krav på bedövning vid kastrering och förbud mot kupering av svansar.

Förebyggande arbete ger friska djur

För att produktionen av kött, mjölk och ägg ska vara hållbar i längden måste djuren må bra och vara friska. Sjukdomar orsakar lidande för djuren och minskar också produktionen. En allvarlig smitta kan göra att enskilda djur eller hela besättningar behöver avlivas. Det kan snabbt förstöra år av arbete för jordbrukaren, eftersom det tar lång tid och är kostsamt att bygga upp en besättning av djur på gården.

Vissa smittor kan spridas mellan djur och människor. De kallas zoonoser. Några välkända zoonoser är exempelvis salmonella, campylo­bakter och EHEC. Människor kan smittas via livsmedel eller vid kontakt med djur. Ett livsmedels­buret utbrott riskerar att drabba många människor och därför är det ur folkhälso­synpunkt viktigt att minska den risken.

En god biosäkerhet, rätt utfodring och bra skötsel­rutiner kan minska risken för att få in en smitta i besättningen. Djur som får leva i en bra miljö, där de kan bete sig så naturligt som möjligt, har dessutom bättre förutsättningar att motstå infektioner och hålla sig friska, än djur som lever i en dålig och stressande miljö.

Jämfört med andra länder har svenska lantbruksdjur god hälsa. Det beror på att vi under lång tid har arbetat förebyggande, att vi har lyckats bekämpa allvarliga djursjukdomar och att vi har minimal införsel av levande djur från andra länder. Vårt gynnsamma geografiska läge där det är glest mellan gårdarna, har också betydelse. Sverige har lyckats utrota ett antal allvarliga sjukdomar. Tack vare ett långvarigt arbete har vi också en unikt låg förekomst av salmonella i Sverige. Sjukdomen kan dock inte utrotas helt eftersom salmonella­bakterier förekommer i miljön. Människor smittas även av salmonella vid resor till andra länder.

Användning av antibiotika till lantbrukets djur

Ett gott djurskydd bidrar också till en god djurhälsa och minskar därför behovet av att använda antibiotika. Friska djur behöver inte antibiotika.

Antibiotika är ett av de mest värdefulla läkemedel vi har. Globalt sker idag en ökad spridning av antibiotika­resistenta bakterier. Det är bakterier som blivit motstånds­kraftiga mot en eller flera typer av antibiotika, vilket innebär att det finns få eller inga verksamma antibiotika kvar för att behandla infektioner hos människor och djur.

I en del länder ges fortfarande antibiotika till djur för att de ska växa fortare eller för att förebygga sjukdomar. Detta ökar risken för att bakterier utvecklar resistens mot antibiotika, vilket kan innebära att det i framtiden blir svårt att behandla sjukdomar som vi idag enkelt kan behandla. Resistenta bakterier är ett snabbt växande hot i världen som berör både människors och djurs hälsa. Att motverka uppkomst och spridning av antibiotika­resistenta bakterier är därför viktigt och prioriterat.

Sverige var det första landet i världen som 1986 förbjöd all användning av antibiotika i syfte att få djur att växa fortare. Samma förbud infördes i hela EU 2006. I andra delar av världen förekommer det fortfarande att djuren får både antibiotika och hormoner för att växa fortare. Sverige har ett gott smittläge hos lantbruksdjur och vi har den lägsta användningen av antibiotika av alla EU-länder. Vi har också en relativt låg förekomst av antibiotika­resistenta bakterier bland djur jämfört med många andra länder. I Sverige arbetar djurägare, djurhälso­personal, näringens organisationer och myndigheter på olika sätt för att bevara det goda läget och för en ansvarsfull användning av antibiotika.

I många andra EU-länder minskar nu användningen av antibiotika. Utvecklingen för den totala användningen i alla EU-länder samt Schweiz, Storbritannien, Norge och Island var en minskad användning med 12 procent mellan 2021 och 2022. Statistiken kommer från europeiska läkemedels­myndigheten.

Diagram över försäljningen av antibiotika till lantbrukets djur i olika länder i Europa under 2022

Djurens gödsel ger näring till växtodlingen

För att grödor ska växa och få bra kvalitet behövs växtnäring. Näringen kan antingen komma från naturgödsel eller från mineralgödsel. Naturgödsel är till exempel stallgödsel, kompostrester, biogödsel från biogas­produktion eller växtrester. Naturgödsel bidrar till att öka mullhalten i jorden, vilket gör att den klarar torka bättre och förstärker bördigheten på längre sikt. Det är viktigt att vi på bästa sätt använder det som produceras i jordbruket och att använda djurens gödsel som växtnäring är en del av en resurseffektiv matproduktion.

Mineralgödsel är näring som inte kommer från växter eller djur. Fördelen med mineralgödsel är att det går att detaljstyra innehållet, som kan tas upp direkt av växterna utan att först behöva brytas ner. Nackdelen är att det är mer energikrävande att framställa mineralgödsel. Dessutom är en del mineraler, som fosfor, ändliga resurser som utvinns ur gruvor.

Betande djur håller markerna öppna

Djur som betar motverkar att markerna växer igen. Öppna landskap och kulturmiljöer påverkar våra möjligheter till rekreation och turism. Men ännu viktigare är att de betande djuren bidrar till den biologiska mångfalden i betesmarkerna. En stor variation av växter, insekter och djur ger i sin tur ett bättre fungerande och stabilare ekosystem.

Kor, får, getter och hästar äter olika typer av växter när de betar, och skapar därför olika ekosystem. Till och med olika raser av kor och får påverkar landskapet på olika sätt. Till exempel är nötkreatur av rasen Highland cattle duktiga på att hålla undan sly i marker som riskerar att förbuskas.

Animalie­produktion kräver mer vatten än växtodling

Generellt går det åt betydligt mer vatten för att producera kött än för att odla växter. Det går åt upp till fem gånger mer vatten för att producera kött jämfört med bönor och linser och ungefär tre gånger mer vatten för att producera komjölk jämfört med havre- och sojabaserade drycker. Men det finns även vegetabiliska produkter som kräver mycket vatten, till exempel mandel, som kräver mer vatten än nötkött per kilo producerad vara.

I vissa delar av världen är tillgången på vatten ett problem. Om det används mer vatten än det som fyller på via regn och snö är risken stor att grundvatten­nivåerna sjunker. I Sverige är vattentillgången däremot tillräcklig under normala år. Det förekommer torkperioder med vattenbrist, men vi behöver inte välja bort kött, mejeri­produkter eller ägg från Sverige för att rädda grundvattnet.

Särskilda regler för ekologiskt hållna djur

För ekologisk produktion finns särskilda regler för hur djuren ska hållas. Höns får till exempel inte bo i burar och grundregeln är att nötkreatur ska vara lösgående. Inom ekologisk produktion ska även grisar, höns och kycklingar ha möjlighet att vistas ute. Men hos fjäderfän som vistas utomhus ökar risken för att smittor får fäste, till exempel campylo­bakter. Det är därför extra viktigt att som konsument hantera ekologisk kyckling noggrant i köket.

Foder till ekologiskt hållna djur ska vara ekologiskt producerat. I den ekologiska växtodlingen är det inte tillåtet att använda konstgödsel, utan näringsämnen tillförs genom naturlig gödning – till exempel gödsel från djur. Naturlig gödning behövs för att kunna odla ekologiskt, och inom vissa områden är det idag brist på naturlig gödning.

Konsumtionen av kött

I debatten om en hållbar produktion och konsumtion av mat hamnar fokus ofta på animaliska livsmedel, inte minst på kött. Konsumtionen av ett livsmedel kan inte bli hållbar om inte produktionen är det, eftersom den största miljö­påverkan generellt uppstår i primär­produktionen. Konsumtionen av kött påverkas av priser, hushålls­ekonomi och utbud, men även av aspekter som kultur, traditioner och värderingar. Konsumenter i många rika länder äter ofta mer kött än vad som rekommenderas både av hälso- och miljöskäl.

Jordbruksverket tar fram information om mat­produktionens effekter på miljön, men vi ger inga kostråd – det är Livsmedels­verket som ansvarar för det. Kostråden har fokus på hälsa och nutrition, men även miljö­faktorer omfattas. Om du vill äta livsmedel från djurriket och samtidigt bidra till en ökad hållbarhet ur fler perspektiv än hälsa, finns det några saker du kan tänka på:

  • Välj animaliska livsmedel som producerats med omsorg om djur, människor och miljö. Kött, ägg och mejeri­produkter från Sverige har många sådana mervärden. Du kan få vägledning genom märkning på förpackningen.
  • Fråga om matens ursprung när du äter på restaurang.
  • När du väljer att byta ut en produkt från djurriket mot en från växtriket, behöver du ta reda på hur miljöpåverkan från växtprodukten ser ut.

De striktare reglerna som Sveriges jordbrukare måste följa och som i sin tur alstrar flera av våra starka mervärden, gör att produktionen blir dyrare. Det innebär att kött, matfågel, mejeriprodukter och ägg som producerats i Sverige ofta kostar mer för konsumenten än många importerade alternativ.

Hållbar sjömat

Sjömat är mat från fiske och produktion av vatten­levande organismer i hav och sjöar. Fisk är det djur som är mest effektiv på att konvertera protein från foder till tillväxt, och sjömat är i många fall ett hållbart alternativ till annat animaliskt protein. Men även fiske och vattenbruk ger upphov till utsläpp av växthusgaser.

Den största källan till utsläpp från fiske är diesel­användning i fiskefartyg. Den näst största är läckage av kylmedel från de kylsystem som finns på fartygen. Detta beror på att några av de kylmedel som används är mycket starka växthusgaser.

Från vattenbruk kommer den största klimat­påverkan från produktionen av de insatsvaror som behövs för att producera maten – främst foder, men också energi för att driva anläggningarna. Klimat­påverkan från fodret varierar mycket: från musslor, som inte kräver någon extra fodertillsats, till rovfiskar, som behöver foder baserat på andra fiskar eller andra animaliska produkter.

Vildfångad fisk och skaldjur

EU och svenska Havs- och vatten­myndigheten har huvudansvaret för de regler som ska säkra att vi i framtiden har hållbara bestånd av olika fiskarter i våra vatten. EU-länderna bestämmer gemensamt över kvoter och andra fiske­regleringar som styr hur mycket yrkesfiskarna får fånga av vissa arter med målsättningen att fisket och produktionen ska vara hållbar. Insjöfisket förvaltas av Havs- och vatten­myndigheten och majoriteten av fångsterna fiskas i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Mälaren.

All matproduktion har mer eller mindre påverkan på miljön och klimatet och här gäller det att alla led i den blå värde­kedjan arbetar för att minska påverkan. Det finns en medvetenhet inom den svenska yrkesfiske­näringen, och svenskt yrkesfiske arbetar kontinuerligt tillsammans med forskare för att utveckla skonsamma och mer klimat­smarta fiskeredskap. Många byter till moderna fiskefartyg som är framtagna för att ha så liten klimatpåverkan som möjligt.

Insjöfisket utvecklar aktivt fiskemetoder som är skonsamma mot beståndet och är dessutom ofta mycket energi­effektivt i användningen av bränsle. Emellertid är det krävande när det kommer till arbets­belastning för fiskaren.

Som sjömats­konsument finns det flera sätt att tänka för att välja hållbar blå mat som sträcker sig bortom olika miljö­märkningar som MSC, ASC, KRAV och WWF:s fiskeguide. Den gemensamma fiskeri­politiken i EU jobbar för ett hållbart fiske, varför sjömat som kommer från Sverige och EU bör anses vara hållbara.

Vattenbruk

I Sverige föds fisk upp i sjöar, vatten­magasin, vattendrag och i havet, framför allt i Bottniska viken. Sverige har rena vatten och många platser som lämpar sig för vattenbruk. Vattenbruks- och renings­teknik utvecklas hela tiden.

Svenskt vattenbruk styrs av regler för djurvälfärd, miljö­lagstiftningen och ett kontroll­program som ska verifiera att reglerna följs och att fiskarna är friska. Det är till exempel förbjudet att använda antibiotika i förebyggande syfte. Istället används rutiner och kontroller av olika slag för att undvika sjukdomar. Eventuella sjukdomar hanterar vattenbrukare noggrant, i samarbete med Distrikts­veterinärerna och Statens veterinär­medicinska anstalt (SVA).

Faktorer som kan påverka produktionens hållbarhet är vilket foder som fiskarna äter och hur det produceras, samt energi­användningen i anläggningarna.

I Sverige föder vi även upp musslor och ostron, som är tvåskaliga blötdjur. Framför allt handlar det om kravmärkt blåmussla från västkusten. Tvåskaliga blötdjur kan vara bra för miljön i områden med för mycket näring, eftersom de äter genom att filtrera och rena vattnet från partiklar och plankton. Det föds även upp blåmusslor i Östersjön, men de blir mindre och används idag inte som livsmedel.

Det finns ett växande intresse för odling av alger, både i Sverige och i Europa. Odling av makroalger pekas ofta ut som ett miljövänligt sätt att öka produktionen av livsmedel. EU har identifierat algodling som en betydelsefull näring som kan bidra till en grön omställning. I den nya EU-strategin "Farm to fork" pekas alger ut som en viktig alternativ källa till protein i en uthållig livsmedels­produktion, och EU-kommissionen har lyft fram alg­odlingens betydelse för att binda koldioxid. På marknaden finns svensk tång som är en KRAV-märkt råvara.

Hållbar vegetabilie­produktion

Vegetabilie­produktionen omfattar spannmål, vallväxter, protein­grödor, industri­grödor (som oljeväxter), potatis, frukt och grönsaker. På många svenska gårdar bedrivs både vegetabilie- och animalie­produktion i ett gemensamt kretslopp där foder odlas på åkrarna, natur­betesmarker betas och gödsel från djuren återförs som växtnäring. Vegetabilie­produktionen i Sverige står årligen för ett något högre ekonomiskt värde än animalie­produktionen.

Odlingen av växter på vår jordbruksmark gör att landskapet hålls öppet, så att det finns livsmiljöer för de arter som inte trivs eller klarar sig i skogen. Men jordbruket kan också ha negativa effekter på miljön, till exempel när kväve från gödsel läcker ut i sjöar och vattendrag eller när växtskydds­medel skadar pollinerande humlor och bin.

Ansvarsfull användning av växtskydds­medel

Växter kan drabbas av sjukdomar och av skadedjur. För att undvika det behöver jordbrukare och odlare använda växtskydd. Det kan göras på ett hållbart sätt så att riskerna från användningen av kemiska växtskydds­medel minskar, både för människa och miljö.

Växtskadegörare kan vara

  • insekter
  • svampar
  • bakterier
  • andra organismer.

Om angreppen blir stora kan de förstöra skörden eller försämra kvaliteten på växterna. Vissa skadegörare kan också utgöra hälsorisker i livsmedel eller foder, till exempel de fusariumsvampar som kan producera gifter i spannmål. Angreppen kan också sprida sig vidare till större områden och få fäste så att problemen blir värre följande år. Nya växtskade­görare som förs in till Sverige kan orsaka allvarliga skador och i värsta fall utrota sin värdväxt. Med klimat­förändringen kan angreppen av växtskade­görare öka. Nya skadegörare kan komma till Sverige, och de gamla kan få ett mer aggressivt beteende. För att undvika att mer växtskydds­medel används behöver vi utveckla det integrerade växtskyddet.

Ogräs konkurrerar med odlade växter om vatten, näring och ljus och gör att skörden minskar. En lägre skörd, oavsett om den beror på ogräs eller skadegörare, innebär ekonomiska förluster för odlaren. Dessutom belastas miljön onödigt mycket, eftersom odlaren doserar insatsmedel som utsäde och växtnäring samt använder sina maskiner optimalt för en högre skörd.

Inom EU finns principer för hållbarhet inom växtskydd och odling inom så kallat integrerat växtskydd, IPM. Då kombineras olika strategier och typer av åtgärder för att minimera både ogräs och angrepp av växtskade­görare. Dessutom ger IPM ett minskat behov av att använda kemiska bekämpnings­medel och ett mer hållbart växtskydd.

Åtgärderna kan till exempel vara att

  • använda motstånds­kraftiga sorter
  • variera grödorna i en växtföljd
  • gynna nyttodjur
  • bevaka grödan och upptäcka angrepp i tid
  • bekämpa skadegörare med biologiska metoder och medel
  • använda kemiska medel med försiktighet.

IPM-planeringen handlar om att se till att grödan har bra förutsättningar att konkurrera med ogräs och klara angrepp av skadegörare. Vissa växtsorter är mer motstånds­kraftiga än andra. Genom att variera grödorna i en växtföljd och att gynna nyttodjur kan odlaren motverka att skadegörarna förökas.

Under odlings­säsongen är det viktigt att följa växternas utveckling och leta efter angrepp i fälten. Det hjälper odlaren att upptäcka angrepp tidigt, vilket i sin tur gör att dessa kan bekämpas vid en lämplig tidpunkt och med bra metoder.

I växthus kan biologisk bekämpning användas, till exempel insekter som odlaren sätter ut för att angripa skade­göraren. Ogräs kan hackas bort maskinellt eller manuellt.

Om odlaren behöver använda kemiska växtskydds­medel är det viktigt att välja noga, men också att skydda både sig själv och miljön när medlen används. Fel användning av kemiska preparat kan göra skadegöraren resistent och växtskydds­medlet tappar sin verkan.

I Sverige används betydligt mindre mängder växtskydds­medel för att bekämpa skadegörare i odlingar jämfört med många andra länder inom EU. Riskerna för hälsa och miljö till följd av användningen av växtskydds­medel minskade kraftigt mellan 1988 och 1995, men har sedan dess varit i stort sett konstanta. Det finns ett stort behov av forskning och utveckling kring både förebyggande åtgärder och direkta bekämpnings­metoder. Målet är att dessa ska kunna ersätta och komplettera kemiska växtskydds­medel i större utsträckning än vad som sker idag.

Övergödning och försurning

Vid gödsling tillför odlaren närings­ämnen till marken. En del av den näringen läcker ut i sjöar och hav och är en bidragande orsak till över­gödning och algblomning i Östersjön. All mark läcker närings­ämnen naturligt och odling gör att utlakningen ökar från marken. Vad som odlas, hur jordbrukaren gödslar växterna och huruvida produktionen är inriktad på växter eller djur kan påverka hur mycket näring som läcker ut.

I Sverige står jordbruket för ungefär hälften av de utsläpp av kväve och fosfor till havet som orsakas av människan. Jordbruket står också för nära 90 procent av de svenska utsläppen av ammoniak. Ammoniak utsöndras bland annat från stallgödsel. Genom nederbörd och direkt nedfall hamnar ammoniaken på mark, i sjöar och i vattendrag och bidrar till försurning och övergödning.

Förlusterna av kväve och fosfor samt utsläpp av ammoniak från jordbruket har minskat under senare år, vilket delvis beror på att antalet lantbruk och djur har blivit färre. Minskningen beror också på effektiva åtgärder för att minska förluster av kväve och fosfor och utsläpp av ammoniak. För att den positiva trenden ska hålla i sig är det viktigt med fortsatta insatser.

Utveckling av växter

Människan har sysslat med växtförädling sedan vi började med jordbruk. Vi började med att välja ut växter med egenskaper som passade våra syften, för att senare aktivt korsa växter och ta tillvara på mutationer. En förutsättning för att nå framgång med växtförädling är att det finns en stor variation av egenskaper att jobba med. Det är därför avgörande att vi har kvar en stor biologisk mångfald i form av växt­genetiska resurser. Det gäller både för odlade arter och sorter och för deras vilda släktingar. Vi behöver därför se till att bevara en variation inom odlingen och naturliga växtmiljöer. Dessutom är det viktigt att vi har genbanker för fröer och vegetativt förökade växter.

Utvecklingen har gett oss sorter med hög avkastning som passar i det moderna jordbruket. Nu står vi inför utmaningen att göra vår matproduktion mer hållbar på flera sätt och det kräver att vi tar fram grödor och växtsorter med nya egenskaper. Växt­förädlingens bidrag till ett uthålligt jordbruk innebär att arbeta med många mål samtidigt. Vi behöver nya växtsorter med egenskaper som passar för odlings­platsens klimat och jordmån. Om vi kan anpassa odlingen efter lokala förutsättningar krävs det mindre tillförsel av gödsel, vatten och bekämpnings­medel.

Klimat­förändringarna kommer att leda till nya problem för våra växter. Sommartorka kan bli vanlig i delar av Sverige, och genom att förädla växter kan vi få fram mer tork­tåliga växtsorter.

Ett sätt att stödja det integrerade växtskyddet är att förädla växter, till exempel genom att ge dem indirekt resistens. Då utvecklar man de egenskaper hos grödor och träd som särskilt gynnar skade­insekternas naturliga fiender. Växten kan förse nytto­insekterna med föda, till exempel nektar, så att de överlever tills skade­görarna kommer. Växten kan också erbjuda skyddande håligheter. Man kan också utveckla växter som avger vissa dofter när de skadas för att locka till sig naturliga fiender till skadegörarna.

Ett relativt nytt sätt att arbeta med växt­förädling är att med hjälp av genteknik ge en växt en önskad egenskap.

Förbättra markens bördighet

Vi behöver också motstånds­kraftiga växter som ett led i att bevara jordens mullhalt. Mull består av nedbrutna rester av växtdelar och annat organiskt material. Den ger marken en god struktur, så att den vatten­hållande förmågan ökar och utlakningen av närings­ämnen som kväve och fosfor minskar. Hög mullhalt är en viktig del i markens bördighet.

Intensiv jord­bearbetning minskar markens mullhalt och för att stötta ett mer hållbart jordbruk kan jordbrukaren odla utan att plöja, vilket ökar mullhalten i markens ytlager. Plöjningsfri odling minskar också klimat­påverkan eftersom plöjning är den del i jord­bearbetningen som kräver mest bränsle. Den ökade mullhalten gör också att mer kol lagras i marken.

Men utan plöjning uppstår andra problem. Många typer av ogräs blir svårare att bekämpa, särskilt när vi försöker minska användningen av kemiska bekämpnings­medel. Då behöver jordbrukaren nya växtsorter som är starka att konkurrera med ogräsen. Ett annat problem är att de skörderester som blir kvar i markytan kan bli en källa till svamp­sjukdomar som sedan sprids till grödan. Vi måste därför ta fram motstånds­kraftiga sorter som kan hålla jämna steg med utvecklingen av skade­svamparnas förmåga att bryta resistens.

Utsläpp av växthusgaser

De växthusgaser som genereras i produktionen av våra livsmedel består framför allt av metan och lustgas från djurhållning och växtodling samt koldioxid från användningen av fossila bränslen i jordbruket. En del av dessa utsläpp är svåra att minska om vi vill behålla dagens livsmedels­­produktion. För att verkligen minska utsläppen inom jordbruks­­sektorn finns behov av ny teknik och innovation. Några konkreta åtgärder kan vara

  • investeringar i energi­effektiv teknik, till exempel belysning i stallar och precisions­gödsling av åkermarken med klimat­smart gödsel
  • ökad produktion och användning av förnybar energi, som vind- och solkraft
  • effektivare mjölk- och köttproduktion i form av högre avkastning i kombination med bibehållen eller minskad insats
  • minskat foderspill och ökad användning av foder­tillsatser som minskar djurens metan­utsläpp.

De direkta utsläppen av växthusgaser från djurhållningen kommer i form av metan främst från idisslare, samt lustgas och metan från djurens gödsel. Produktionen av foder innebär utsläpp från maskinerna, som ofta drivs med fossila bränslen. Jordbruks­marken i sig avger också växthusgaser.

Illustration av utsläpp av växthusgaser inom djurhållning och jordbruk

Utsläpp av växthusgaser skiljer sig mycket mellan olika djur. I produktionen av nöt-, får- och lammkött samt mjölk är det framförallt djurens matsmältning som bidrar till utsläppen av växthusgas via metan. För griskött, matfågel och ägg är det koldioxid från foder­produktionen som dominerar utsläppen. Metan är en starkare växthusgas än koldioxid, men den försvinner samtidigt mycket snabbare från atmosfären. Men så länge vi globalt sett fortsätter att släppa ut metan i högre takt än den bryts ner, så fortsätter ändå metan från djurhållningen att ha en stor negativ påverkan på klimatet.

Några faktorer som styr hur stora utsläppen blir per kilo animaliskt livsmedel är djurslag, foder, om djuren lever i stallar eller utomhus, hur snabbt de föds upp och djurens hälsa. Till exempel ger ett kombinerat system för mjölk- och nötkötts­produktion som baseras på mjölkkor, ett väl anpassat foder samt en god djurhälsa, ett lägre utsläpp per kilo mjölk respektive kött än om nötköttet kommer från specialiserad nötkötts­produktion.

Eftersom utsläppen av metan är mycket lägre från gris, kyckling och värphöns, är klimat­påverkan från den typen av kött och ägg mindre. De största utsläppen kommer inte från dessa djurs matsmältning utan från foder­produktionen, och utsläppen skiljer sig åt beroende på vilket foder som används. Vid produktion av soja eller palmolja skapas utsläpp av förändrad mark­användning, till exempel skövling av regnskog. Produktionen av gräsbaserat foder, alltså vall och bete, har större potential att binda kol i marken, jämfört med odling av till exempel spannmål.

Ett sätt att göra produktionen av mat mer hållbar är att använda förnybar energi och att använda den på ett effektivare sätt. Jordbrukare och andra företagare på landsbygden har goda förutsättningar att producera och använda förnybar energi. Till exempel kan stallgödsel rötas till biogas och energiskog kan användas för värme­produktion. De har också en viktig roll för utvecklingen av vindkraft och solenergi, eftersom det på många gårdar finns mycket mark och byggnader med stora tak.

Minskat matsvinn

Med matsvinn menar vi livsmedel som produceras i syfte att bli mat, men som av olika anledningar inte går vidare i livsmedels­kedjan och konsumeras av människor. Matsvinn sker i hela livsmedels­kedjan och leder till stora negativa miljöeffekter, och resurser försvinner till ingen nytta. Det är också pengar som använts i onödan och förlorade intäkter för producenter.

I primär­produktionen kallas matsvinnet för livsmedels­förluster. Varje år är det flera hundra tusen ton livsmedels­råvaror som inte lämnar gårdar, båtar, packerier och slakterier för att bli mat. Det kan bero på vädrets påverkan, viltskador, växtskade­görare och djursmittor, men också på marknadens höga krav på hur produkter ska se ut. Det är viktigt att hålla en god kvalitet i alla led och ta ett gemensamt ansvar för att förebygga och använda eventuella överskott.

Den största andelen livsmedels­avfall finns i hushållen. Vi kan alla minska svinnet genom att planera vår matlagning, spara, frysa in och laga om. Och tänk på att utsidan inte är allt – du kan till exempel skära bort det fula på frukten och göra en fruktsallad.

Jordbruksverket samverkar med Livsmedelsverket och Naturvårds­verket i ett gemensamt regerings­uppdrag för minskat matsvinn. Det är ett uppdrag i livsmedels­strategin.

Den globala mat­produktionen behöver öka

Jordens befolkning växer och många länder i världen har en snabb ekonomisk utveckling. När människor får mer pengar att röra sig med börjar de ofta äta mer kött och mejeriprodukter – som det går åt mycket resurser för att producera. Vi kommer generellt att behöva mycket mer mat i framtiden.

FN:s globala mål enligt Agenda 2030 är att utrota hungern till 2030. Vi är långt ifrån att nå det målet då cirka 735 miljoner människor, det vill säga drygt 9 procent av alla människor i världen, inte har tillräckligt att äta. Tyvärr visar statistik att antalet hungrande människor ökar. Parallellt råder det ingen matbrist i världen. De största anledningarna till att många inte kan äta sig mätta är att maten är ojämnt fördelad i världen.

Fattiga människor har inte råd att köpa den mat de behöver, det kan handla om att det är dyrt att transportera produkter i områden med dåliga vägar och hamnar. Krig och konflikter begränsar också tillgången på mat i olika delar av världen.

På längre sikt är det inte självklart att maten räcker till alla ens i teorin. Om dagens utveckling håller i sig måste jordbruket i världen producera ungefär 50 procent mer mat år 2050 än vad det gör idag. Men det finns inte mycket ny mark som kan odlas, i alla fall inte utan allvarliga miljöskador. Dessutom krymper den odlingsmark som redan finns på grund av erosion och ett torrare klimat.

Det betyder att vi måste producera mer mat på den mark där vi redan odlar. För att klara det måste vi fortsätta utveckla nya tekniker, till exempel för konst­bevattning, nya torktåliga sorter eller bättre sätt att tillföra näring till jorden. Vi måste också öka kunskapen om de metoder som redan finns.

Jordbruksverket följer med i den internationella diskussionen om jordbrukets betydelse för utvecklings­länder. När det är relevant tar vi också hänsyn till vilka effekter som kan uppstå i utvecklings­länderna när vi analyserar olika förslag. Det övergripande målet är att vi ska bidra till en rättvis och globalt hållbar utveckling.

Du kanske också är intresserad av det här

Senast granskad: 2024-06-17

Till toppen